Glasshouse

29 juli 2013

Författare: Stross, Charles

Serie: Fristående

Robin lever en värld där döden inte innebär något annat än eventuell minnesförlust och extrema kroppsmodifikationer är vardagsmat. Efter ett kroppsbyte och minneskirugi har han få minnen kvar av sitt tidigare liv, men han vet att någon är efter honom. För att undkomma vad det än är i hans förflutna som ställer till problem så anmäler han sig till ett experiment vars syfte är att undersöka hur människor levde under ”the new Dark Ages”: slutet på nittonhundratalet och början på tvåtusentalet.

Deltagarna får nya kroppar och stängs in i en simulerad värld baserad på vad de som håller i experimentet kunnat rekonstruera om tidsperioden. För att uppfylla experimentets syfte och få deltagarna att anpassa sig till det främmande samhället får de poäng när de utför handlingar som var acceptabla eller uppmuntrade i detta samhälle och poängavdrag när de gör ”fel”. De delas in i olika enheter om tio stycken deltagare och hela gruppen påverkas av varandras felsteg och framgångar, och alltsammans övervakas noggrant. Men experimentet är inte riktigt den tillflykt Robin väntat sig.

Emellanåt tycker jag att berättelser där en framtida eller utomjordisk kultur kolliderar med vår nuvarande för att uppvisa problem i vår samhällsstruktur kan kännas lite forcerade och bli rätt tröttsamma när framtidsmänniskorna/utomjordingarna reagerar med ett ”Herregud, vad är det för fel på er?” på allt som författaren vill kritisera. Det finns ett par sådana scener i Glasshouse, men överlag är det främst en intressant bok som utforskar och visar på hur normer upprätthålls i vårt samhälle. Det intressanta i berättelsen ligger inte i hur knäppa eller barbariska deltagarna till en början tycker vissa saker är, utan hur snabbt de på grund av grupptryck och rädsla för poängavdrag börjar anpassa sig efter till och med de mest främmande strukturer. Det finns också en del humoristiska inslag, som till exempel när Robin klär av sig offentligt för att undersöka om det ansågs vara acceptabelt under den här tiden.

Personligen så tycker jag att den andra biten av bokens handling, den som fokuserar på Robins tidigare liv och hur det hör samman med experimentet, är lite svagare, men så föredrar jag ju generellt den ”mjuka” sidan av sf också. Lite för stor del av boken består av långrandiga förklaringar om futuristisk teknik vilket blir ganska tröttsamt efter ett tag, även om Stross vid ett tillfälle vänder lite på den gamla tråkiga ”As you know, Bob…”-varianten som alltför ofta används för att förmedla viktig information till läsaren, och det lättar upp en annars trist textklump.

De något segare partierna till trots så är Glasshouse överlag intressant och välskriven sf. Tidigare har jag bara läst Singularity Sky av Stross som jag inte tyckte speciellt mycket om, men Glasshouse gör mig definitivt sugen på att läsa mer av honom.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *