God of Clocks

14 oktober 2011

Författare: Campbell, Alan

Serie: The Deepgate Codex del 3

Änglar som inte är särskilt änglalika, gudar som inte är så gudalika och ett helvete som mer fungerar som en alternativ livsstil än evig fördömelse, det finns vissa förutsättningar för att den här boken skulle kunna bli intressant. Men på något vis räcker det inte till.

Detta tredje och avslutande delen i Deepgate Codex. Kung Menoa är på väg att erövra hela världen och Rachel och Dill gör ett desperat försök att nå den sista personen som kan rädda den, Sabor, klockornas gud, samtidigt som Cospinol med vänner försöker angripa Menoa på hemmaplan. Världen är lika mörk och skitig som i de två tidigare böckerna och det är väl gott så. Tyvärr är det också erbarmligt tråkigt. Hela första halvan av boken känns som en enda lång transportsträcka. Nu hör jag till dem som tycker att vägen är lika viktig som målet men trots det tröttnar jag ganska fort. Delvis beror det på att en stor del av berättelsen utspelar sig i helvetet och det har inte blivit roligare sedan Iron Angel. Det är samma blodröda floder och hus av kött och inte heller nu känns det särskilt obehagligt eller spännande, bara trist. Sedan bryr jag mig heller inte, med några få undantag, särskilt mycket om vad som händer de här människorna. De är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Att det egentligen inte händer dem något gör inte saken bättre. Precis som i de föregående böckerna saknar jag humorn som en motvikt till allt det dystra. Förutsättningarna finns ju där så varför tar inte Campbell vara på dem?

Nåja, när de så äntligen når fram, halvvägs in i boken, vaknar berättelsen till liv. Handlingen tar fart och det blir riktigt spännande och jag börjar bry mig igen. Men det känns som om det är lite för sent. Efter all denna väntan känns det som om allt kommer för plötsligt på och med några få sidor kvar undrar jag oroligt hur Campbell ska hinna avsluta det hela. Mycket riktigt kommer slutet väldigt snabbt och det känns nästan lite snopet. Jag hade hellre sett lite större utforskande av tidsresandet än detta eviga traskande genom skog och mark som den första halvan bjöd på men tycker trots detta att boken var värd att läsa, inte minst för att man äntligen får veta hur det går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *