Googolplex

3 juni 2010

Författare: Johansson, KG

Serie: Fristående

KG Johanssons nya sf-roman börjar med ett klassiskt upplägg: en grupp kolonister anländer till en obebodd planet. Huvudpersonen Jack har en oöverträffad förmåga att manipulera DNA, något som enligt bokens baksidestext är en av gruppens största tillgångar. Livet på planeten är hårt, människorna söker trygghet hos varandra, vissa bildar par, andra drar sig undan.

Men Googolplex är inte den klassiska sf-berättelsen om byggandet av en ny värld på en jungfrulig planet. Romanen viker av från den inslagna vägen och blir något helt annat, en berättelse om en mans besatthet av sitt förflutna, om sökanden och om val. Och om komplexiteten i en värld där varje litet val i livet öppnar en ny parallell verklighet.

Det här är en roman som växer, något som är både dess styrka och dess stora svaghet. Jag tycker personligen om att komma nära huvudkaraktärerna. Jag vill känna med dem, lida med dem, glädjas med dem, krypa under deras skinn och vara dem. Men Jack håller läsaren på avstånd. Efter femtio sidor har jag ingen klar bild av honom, inte ens en bild som senare visar sig vara felaktig. Efter hundra sidor bryr jag mig inte nämnvärt om vad han håller på med, och det är ett stort problem för en roman som är helt fokuserad på en enda huvudperson. Så småningom väcks mitt intresse, men det är egentligen inte Jacks förtjänst, utan hela berättelsen Johansson nystar fram om DNA och parallella verkligheter och de avslöjanden som med tiden kommer.

Ett annat problem romanen har är referaten. Jag kan till viss del förstå dilemmat. Berättelsen utspelar sig sisådär sjuhundra år in i vår framtid, och för att förstå vad som händer och varför måste läsaren få en kort historielektion, som presenteras i referatform. Referaten återkommer även på andra ställen, och ärligt talat, visst är det informativt men ganska tråkigt att läsa.

Trots dessa svagheter har romanen sina poänger. Förlaget kallar den ”en existentiell roman i science fiction-dräkt”, och det håller jag med om. Det är stora livsfrågor som avhandlas, och ja, det är intressant. Men det är den där distansen till huvudpersonen – jag kan inte ta den här romanen till mitt hjärta. Tyvärr. Läs hellre Johanssons Glastornen-trilogi eller Frukost i skymningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *