Gravkamrarna i Atuan

20 februari 2006

Författare: Le Guin, Ursula K.

Serie: Övärlden del 2

Tenar är bara en liten flicka när hon hämtas till templet för att bli prästinna. När hon är sex år gammal ges hon åt de namnlösa gudarna och blir Arha, den uppätna. Hon är de namnlösas enda prästinna – de andra är vigda åt Gudakonungen eller Tvillinggudarna – och hon är den enda som känner de nattsvarta gångarna i labyrinten i gravkamrarna utan och innan. Hon vandrar där själv och utforskar dem under sin uppväxt, tills hon en dag ser ett ljus i mörkret där inga ljus är tillåtna.

Det är en inkräktare i gravkamrarna.

Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan) är den andra boken i Ursula Le Guins serie om Övärlden. Vi får här möta Arha/Tenar, ett utvalt barn som likt dagens Dalai Lama ses som en inkarnation av sina föregångare. Född på en viss dag, skolad i tempelordningen sedan späd ålder, ett barn som lärt sig både tro och ensamhet. När jag i ungdomen läste Gravkamrarna i Atuan var Arha en person jag kunde identifiera mig med, eftersom hon var ung, tjej och mänskligt osäker. När jag läser boken som vuxen slås jag av hur oerhört gripande hennes öde egentligen är – vilket understryks av hur boken börjar, med att beskriva den lilla flickan Tenar hos sin mor, innan hon hämtats till templet. Arhas tro och världsbild, men också hennes vilja till förändring är central i berättelsen. Utan att avslöja för mycket kan jag också säga att Arha visar prov på ett stort mod så småningom – dock inte av det konventionella, äventyrliga slaget.

Labyrinten i gravkamrarna är suggestivt skildrad. Det är ett klassiskt sceneri, som går tillbaka hela vägen till labyrinten i Knossos med dess tjurmonster. I Atuan finns inga monster att kämpa mot, men också här finns en jungfru att befria – och även urgamla hemligheter, gömda skatter och resterna efter dem som försökt plundra gravarna. Man kan föreställa sig hur de namnlösa gudarnas viskningar ekar i det ogenomträngliga mörkret, hur luften är torr och instängd, orörd sedan århundraden, hur instängda fångar vandrat runt i gångarna tills de blivit vansinniga av klaustrofobi och törst… Det som är intressant här är att egentligen är Arha den grymma, ondskefulla prästinnan, som nedkallar sina gudars förbannelser över inkräktaren och gör sitt bästa för att orsaka lidande. I en annan bok hade hon förmodligen också varit enbart ond och grym, men Le Guin vänder som vanligt på perspektivet och låter läsaren inse att även den ”goda” sidan kan te sig hotfull för en prästinna, som ju har sina skäl att handla som hon gör.

Gravkamrarna i Atuan är utan tvekan den starkaste delen i berättelsen om Övärlden. Femman är solklar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *