Grunts

1 juni 2003

Författare: Gentle, Mary

Serie: Fristående

En enda titt på omslaget fick mig att impulsköpa den här boken, något som jag sannerligen inte har ångrat. Det här är en av de roligaste böcker jag någonsin läst!

Det hela börjar med att orchen Ashnak, kapten för en liten elitstyrka, får i uppdrag av sin onde nekromantiker att gå till ett visst ställe, hämta ett par personer och sedan ta med sig dessa till ett annat ställe.
De som hämtas är ett par tjuvbröder av halvlingsslag, och dessa båda stackare har värvats av “mörkrets makter” till att bryta sig in i en döende drakes grotta. Drakens skatt är nämligen tungan på vågen i det sedvanliga kriget mellan gott och ont.

Men skatten är som sig bör omvärvd av en förbannelse, som säger att man blir vad man stjäl. Och om man har lite fantasi så kan man nästan ana sig till vad som komma skall när orcherna släpar hem högvis med vapen som är stulna från vår egen tid och värld, och därtill från nordamerikanska militären.

Snart är cirkusen igång, Ashnak står som befälhavare för en växande skara av orchiska marinsoldater, och med automatvapen och motorfordon finns faktiskt möjligheten att den mörka sidan för en gångs skull kan vinna det stundande slaget! Men vad är det egentligen den mörke överherren är ute efter? Och hur länge skall orcherna tåla att bossas omkring som lätt umbärlig kanonmat?

Boken är i stort sett en skildring av det stora standardkriget mellan ljus och mörker, med alla ingredienser. Men själva grejen är ju att man ser det ur gruntsens synvinkel! Och man måste älska det.

En väldigt fin ordväxling som bara måste återges; Ashnak försöker ge order till en orch ur den vandöda truppen (om man har nekromantiker med i spelet kan man återanvända sina soldater, visst är det praktiskt?;
“Corporal, give me a hand.”
“Can´t, sir.
“What?”
“It fell off, sir. I´ll fix it, sir, it won´t take a minute.”

Boken är full av underbara karaktärer, några som tål att nämnas är den kvicktänkte och fumligt romantiske Barashkukor, den smarta och kanske aningen översexuella hobkvinnan Magda, den alviska krigskorrespondenten Perdita och alvkaptenen Gilmuriel.

På det hela taget är det en synnerligen underhållande bok, som fick mig att skratta högt vid flera tillfällen. Dock förutsätter den ett ganska bra grepp om engelska språket, eftersom den inte är och förmodligen inte heller kommer bli översatt. Det enda negativa är kanske att det blir för mycket av det goda ibland, man blir nästan blasé av alla härliga tankar och idéer. Och Gentle upprepar sig ibland lite väl ofta i språket, använder samma ord gång på gång trots att det måste finnas gott om synonymer.

Klart läsvärd! Mycket nöje!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *