Halfhead

8 september 2011

Författare: MacBride, Stuart B.

Serie: Fristående

Halfhead utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, i Glasgow, där ekonomin nästan totalt har rasat ihop och stora delar av stadens befolkning är arbetslösa. Dessa får dagarna att flyta förbi med hjälp av droger och virtual reality-spel och –tv. Grova brottslingar inte längre sätts i fängelse eller avrättas. I stället blir de lobotomerade och fysiskt vanställda, och får utföra sådana arbeten om städning av offentliga platser. De kallas Halfheads och de är så gott som osynliga för vanliga människor.

Berättelsen centreras främst kring två karaktärer. Den första är Will Hunter, en polis som stigit snabbt och högt i leden tack vare sina bedrifter under VR-upploppen några år tidigare, som han fortfarande drömmer mardrömmar om. Den andra är Dr Fiona Westfield, som var en framgångsrik psykolog och en än mer framgångsrik seriemördare tills hon blev upptäckt, dömd och lobotomerad. Sex år senare vaknar hon upp, trots att det är en omöjlighet. Hon vaknar upp bland blod och död och en hunger efter hämnd på den som förstört hennes liv brinner i henne.

Halfhead är en vidrig bok. Riktigt vidrig. Jag läser boken ungefär som man gör när man tittar på en skräckfilm där man vet att någonting snart kommer att hoppa fram och skrämma en. Man väntar och förbereder sig och tänker att nu så kommer det snart, och så hoppar man till ändå när det sedan väl händer. Hemskheterna i Halfhead får mig inte att hoppa till, men de äcklar mig mer än vad jag kan minnas att någon annan bok någonsin äcklat mig. Och hela tiden så vet jag att något ännu äckligare antagligen kommer dyka upp om några sidor. Jag tänker inte spoila någonting här, för det skulle förstöra en del av bokens tjusning. För hur äckligt den än blir så är den ju fortfarande bra.

Bokens enda egentliga svaghet är att bokens huvudperson, Will, också är det minst intressanta med boken. Han är trovärdig och så, men resten av bokens karaktärer är mycket roligare att läsa om, även om han har några starkare stunder. Visserligen så gör det inte så mycket – trots att boken handlar mycket om Wills känslor och tankar så utspelar sig det mesta av den på polisstationen och brottsplatser, så hans privatliv blir aldrig en alltför påtaglig del av berättelsen. Dessutom så händer det väldigt mycket i boken – nästan för mycket tycker jag innan jag börjar förstå hur det hela hänger ihop – och delar av den berättas av antagonisterna, så han hinner aldrig bli tråkig att läsa om.

Man får lite intrycket av att MacBride har försökt klämma in precis allt i boken – inte bara en massa blod, kroppsdelar och kannibalism, utan också en toppstyrd konspiration, fler än en seriemördare, massor av futuristiska prylar och en handling som är smått spretig, milt sagt. Men han lyckas faktiskt att få det att fungera, även om jag tycker att slutet lämnar lite i övrigt att önska. Det känns som allt går väldigt snabbt i de sista kapitlen, som om MacBride plötsligt fått lite bråttom att få ihop allting till en fungerande helhet, och slutet lämnas lite väl öppet (fast det kan ju eventuellt också bero på att han tänkt skriva en uppföljare). Men trots det lite hastiga slutet så får MacBride sin kompakta SF-thriller att fungera, och sammantaget så är Halfhead en riktigt bra bok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *