Harry Potter and the Half-Blood Prince

25 juli 2005

Författare: Rowling, J.K

Serie: Harry Potter del 6

Jag ska gå rakt till kärnan i den här recensionen: den här boken suger. Det är utan tvivel inte bara den sämsta av Harry Potter-böckerna, det är också en så usel bok att den aldrig skulle ha blivit publicerad om det inte hade stått ”Harry Potter” på den. Om du är en Harry Potter-dyrkare som skulle kalla en telefonkatalog för bra skönlitteratur om det stod ”Harry Potter” på den – börja festa, för du kommer gilla den här boken. Men alla andra – läs den med så låga förväntningar som möjligt.

“Harry Potter and the Half-Blood Prince” handlar om:
a) Harry, Ron och Hermione har kärleksproblem (gäsp, detta har jag redan läst …)
b) Harry tror att Malfoy håller på med något (oj, gäsp, det var ju nästan nytt … inte!)
c) Harry tror att Snape håller på med något (GÄÄÄÄSP!!!)
d) Dumbledore är ute och gör någonting som han inte berättar om. (Snälla Rowling … vill jag läsa dina gamla historier så har jag dem i bokhyllan!)
e) Dumbledore undervisar Harry i Voldemort-kunskap (långa flashbacks till Voldis barndom … precis vad vi behöver … inte … )
f) Harry får tag i en begagnad lärobok som tidigare har ägts av ”the Half-Blood Prince” och han använder anteckningarna i den för att få bättre betyg. Vem som är ”the Half-Blood Prince” känns tämligen meningslöst och irrelevant … halvblodsprinsens identitet har ingen betydelse för handlingen och bokens titel känns därför missvisande. Harry Potter and the Half-Blood Prince handlar alltså inte om Harry Potter och halvblodsprinsen. En bättre titel hade varit: ”Harry Potter and the Used Edition of Advanced Potionmaking”

Enligt min mening så nådde Harry Potter-serien sin höjdpunkt med “Harry Potter and the Prisoner of Azkaban”. Sedan dess har böckerna blivit tjockare, men innehållit mindre. Fyran och femman hade i alla fall handlingar som sträckte sig genom hela boken och de hade en känsla av överhängande fara. Det fanns fiender. Vi visste vad det handlade om och det kändes som att det fanns mål och syfte med historierna. I sjätte boken finns det ingen känsla av brådska eller överhängande fara. Det finns inga tidsgränser, alla kan göra allting i sin egen takt. Inte för att Harry gör särskilt mycket … för det mesta sitter han och pratar out-of-character med folk. Glöm den Harry som hade värsta humörsvängningarna i femte boken … glöm den Harry som efter slutet av femte boken var helt förkrossad över någons död … glöm den kärlekskranke ungdomen som spenderade hela femte boken med att försöka få till det med Cho Chang … glöm Harry Potter som du känner honom och bered dig istället på att möta en tråkig och intetsägande person med ”the emotional range of a teaspoon”, som Hermione så fint uttryckte sig i en tidigare del av serien.

Harry gör ingenting mer spännande än att förfölja Malfoy under de första 500 sidorna. Han sitter och får information. Han nickar och ställer intetsägande frågor i stil med: ”Men vad hände sedan?” eller ”Men varför gjorde du så?”. Han har ingen Umbridge att kämpa mot, inga röster från avloppen som bara han kan höra, ingen Dumbledore’s Army att träna, inte ens några prov att plugga till. Han sitter som en grönsak och lyssnar på vad folk berättar för honom. Rowling använder honom bara för att kunna berätta saker för läsaren, och det får större delen av den här boken att kännas som en lång och tråkig transportsträcka till del 7.

Vidare så haltar språket ordentligt. När en huvudperson får sin näsa krossad så känns det som att Rowling skriver ett filmmanus snarare än en bok. Det är korta, sakliga meningar som fokuserar helt på vad ”tittaren” kan se – det dröjer ett par sidor efter det att näsan krossats till dess att Rowling äntligen kommer på att det måste ha gjort lite ont också. Och hon väljer det oerhört starka och engagerade adjektivet ”throbbing” som enda beskrivning av smärtan med att få sin näsa krossad av en stövelspark. En händelse som kunde ha varit mycket spännande förstörs av det knappa, närmast barnsliga språket, som kanske passade de tidigare Potter-böckerna, men som handikappar den allvarligare stämningen som Rowling försöker skapa i sjätte delen. Händelsen förringas dessutom ytterligare av att våra hjältar blev mindre upprörda över en krossad näsa än vad Molly Weasley blev när en av hennes söner gjorde en oartig gest med långfingret. Och lite misshandel är väl ingenting att anmäla till skolledningen? Mobbning och misshandel hör till vardagen på Hogwarts och ska tolereras. Om ingen lärare ser det hända så ska man stå ut med det och inte berätta för någon vuxen – tack för det budskapet till dina mobbade läsare, Rowling!

Hål i ”handlingen”, både små och stora, finns det gott om och de sticker inte som en nagel i ögat utan som en rostig spik genom foten. Ett av problemen är att Rowling introducerar nya magiska prylar och besvärjelser hej vilt utan att tänka särskilt mycket på deras konsekvenser. Vem skulle t.ex. någonsin behöva bli misstrodd när det finns saker som Dumbledores pensive i vilken man kan titta på vilka minnen som helst lika lätt som om de varit inspelade på videoband? Varför ska studenterna på Hogwarts behöva stå ut med mobbning, överfall och misshandel från sina klasskamrater när Dumbledore sitter på ett sätt att ta reda på vad som hände? Och varför i hela världen springer Ministry of Magic runt och arresterar slumpvis utvalda individer istället för att övervaka släktingar och kompisar till kända dödsätare? Släng bort all din intelligens innan du försöker läsa den här boken. Ju fler hjärnceller du har i bruk, desto sämre blir upplevelsen!

Ytterligare ett allvarligt problem med boken är att så fort någonting nytt introduceras så låter Rowling någon person ställa läsarens frågor: varför har vi inte sett detta förut? Varför använder ingen det här? Varför gjorde du så? Därefter ger hon en ofta extremt krystad förklaring till varför folk inte använt prylen eller besvärjelsen ifråga tidigare. Löjligast av allt är nog brygden som ger den som dricker den så mycket tur att man alltid lyckas med det man företar sig – att folk inte dricker den oftare förklarar hon med att man kan få för mycket självförtroende om man dricker för mycket. Öööh … som om rädslan för att få självförtroende någonsin skulle har stoppat någon … särskilt inte Voldemort. Den som dricker den drycken blir helt enkelt oövervinnelig … så varför använder inte Voldemort och dödsätarna den?!?

Nå, när vi väl har tvångsmatats de krystade och icke trovärdiga förklaringarna så antas vi köpa hela konceptet med hull och hår. Jag känner mig faktiskt förolämpad som läsare av att Rowling tycker att vi ska gå på det där. Det börjar kännas som att hon inte längre tänker igenom sina koncept och att det horribla resultatet effektivt förstör den magiska värld hon skapade i de tidiga böckerna. Man märker tydligt att de tidiga böckerna i serien var mycket bättre genomtänkta, både när det gäller handling och när det gäller den magiska världens beståndsdelar. De tidiga HP-böckerna lyckades hålla sig någorlunda konsekventa och bevara en viss charm i stämningen och koncepten. Att komma dragandes med übermäktiga brygder som bara råkar ramla ner i knät på huvudpersonen vid precis rätt tillfälle och komma med någon lam bortförklaring till varför ingen använder den … jag känner mig förolämpad och lurad!

Hur som helst, boken har några höjdpunkter och dessa involverar Malfoy och Snape. Harry och hans vänner är oerhört trista och tråkiga i den här delen och Sirius, Fred och George saknas så enormt med den gnista och det liv de förde med sig, att jag faktiskt går över till den onda sidan efter den här boken. Malfoy och Snape är de enda som har lite intressanta historier, får några intressanta scener och betydelsefulla valmöjligheter. Dessutom, trots alla scener med hångel och fjortiskärlek bland de goda så var det bara i en enda scen där jag kände att Rowling lyckades förmedla lite äkta och enkel ömhet, och det var mellan Malfoy och Pansy Parkinson på tåget till skolan.

Karaktärerna … vi får återse många av de gamla personerna från de tidigare böckerna, men de flesta av dem tittar bara in och säger hej eller gör någonting fullständigt meningslöst så att läsaren kan pricka av att han har sett dem. Cho Chang, Harrys kärleksintresse från bok 4 och 5, nämns knapp alls och har inte en enda replik. Sirius är i princip bortglömd och Harry tillbringar ungefär 10 minuter totalt med att tänka på honom. McGonagall, Neville och Luna tittar in som hastigast och har till och med en replik eller två. Var är alla människor?!? Den här boken känns helt död efter det stora och levande persongalleri som finns i de tidigare böckerna. Och var är alla känslor som Harry hade i slutet av bok fem? Försvann de bara över sommaren?

Rowling har verkligen tappat stinget och den sjätte delen i Harry Potter-serien är ett riktigt bottennapp. Det är utan tvekan den svagaste boken i serien. Det finns ungefär lika mycket handling som i en såpopera, personerna gör tråkiga och ointressanta saker, det finns ingen känsla av fara eller brådska, språket har blivit fattigt och upprepande och de händelser som faktiskt var värda att läsa om hade utan problem rymts i bok på 150 sidor.

Nej, ush och fy! Detta var en oerhört dålig bok, full av icke trovärdiga händelser, personer som gör saker ”out of character”, och värst av allt ett brutalt mord på all mystiken från de tidigare böckerna genom krystade, överdrivna och lama förklaringar.

Innan boken kom ut var det stort hemlighetsmakeri och det ryktades om att en person skulle dö. Jo, någon dog, men det var inte det minsta oväntat, och vad värre var så var det inte ens en död värdig personen. Inte ens sörjandet var värdigt den personen, Harry och de andra sitter och snackar om annat fem minuter efter att allt har lugnat ner sig och ingen verkar egentligen vara särskilt upprörd.

Nej, “Harry Potter and the Half-Blood Prince” är den största besvikelsen inom fantasyn sedan Robert Jordan ballade ur. Köp inte boken direkt – vänta ett par veckor och håll ett öga på antikvariaten. Jag lovar, det kommer att dyka upp många kopior av det här skräpet på andrahandsmarknaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *