Härskarringen

1 april 2005

Författare: Tolkien, John Ronald Reuel

Serie: Fristående

Månghövdad är den tappra skara som dödsföraktande kastat sig mot Härskarringens horder av sidor. Oräkneliga är de som fått sitt banesår redan av ett segt och ärligt talat ganska ointressant födelsedagsfirande alldeles i första volymens inledning. Förutsatt, naturligtvis, att de över huvud taget kom så långt, ty innan berättelsen över huvud taget börjar stöter man på de första vaktposterna i form av författarens meningslösa förord och en alldeles för faktaspäckad prolog som skall ge läsaren den nödvändiga bakgrunden för att kunna besegra det långrandiga monstret.

John Ronald Reuel Tolkien var en duktig filolog och en mycket noggrann världskapare. Betraktad ur ett rent skönlitterärt perspektiv finns det mer att invända mot. Även efter det att läsaren fått kämpa sig igenom den bakgrund en skickligare författare hade vävt in under berättelsens gång eller om det inte var av vikt för vad som skall berättas lagt i ett – förslagsvis i det omfattande som faktiskt redan finns – appendix efter själva berättelsen dröjer det sådär runt hundra sidor innan berättelsen tar någon riktig fart; en längd andra använder för att inleda, berätta och avsluta. En jämförelse: Detta ingenting pågår ungefär lika långt som den sammanlagda längden för de sjutton berättelser som ingår i Catahyas första novellantologi.

Så vi kämpar oss vidare. Förbi kalas, släktförhållanden och ingående beskrivningar av hobernas udda mat- och presentvanor. Nu kan vi börja skymta en poäng i vad vi läser – det finns ett föremål, en ring, som skall tas av ett antal personer från plats A till plats B. Det är kanske inte världens mest invecklade intrig, men det är i alla fall en förbättring. På sin färd stöter sällskapet på personer som antingen står på den Goda sidan och således hjälper dem eller på den Onda sidan och gör sitt bästa för att ställa till det för dem. De som rör sig i gråzonen kan jag räkna på mina tummar.

Skulle man någon gång känna att tempot blir så högt att vi kanske, o fasa, skulle komma någonstans skall man egentligen inte oroa sig. Då är det vanligtvis dags för någon lång sång eller dikt. Det är inte per definition fel att lägga in dikter eller sånger i skönlitterära verk, ens till den grad som görs här, om man bara kan skriva dylika ting. Det kan inte Tolkien. Sålunda blir det bara uppstannande, tråkigt och fruktansvärt onödigt. Hans språkbruk över huvud taget irrar runt utan att riktigt veta var det hör hemma genom Härskarringens tidiga delar. Tolkien påbörjade den som en fortsättning på Bilbo i Bilbos anda men insåg efter ett tag att det hade runnit iväg och blivit någonting helt annat. Med den insikten glider språket från att vara smått humoristiskt i början till att bli mer och mer arkaiskt för att slutligen ge intryck av att inte alls höra hemma i samma verk.

Det är inte bara gråzoner man undviker. Vanliga, normala människor (eller motsvarande ur andra raser) förekommer inte heller direkt i någon större utsträckning. Hoberna, med undantag för Sam, som mer eller mindre följer med som betjänt åt Frodo, är hobisk överklass. Människorna i följet är den civiliserade mänsklighetens rättmätige konung och Gondors – Tolkiens världs mäktigaste människorike – nuvarande arvtagare, och så vidare. Under resans gång lägger man ytterst sällan märke till några personer som inte är antingen högadel eller synnerligen framstående krigare. Kvinnor förekommer med ett par undantag endast som hustrur eller blivande sådana – och mot slutet av tredje volymen lägger även det främsta undantaget, Eowyn, denna tappra sköldmö och Härskarringens enda egentliga kvinnliga personlighet, svärdet på hyllan för att anpassa sig för hustrurollen.

Det här verket kämpar med handikappet att bygga på en värld som författaren hade arbetat med i årtionden innan själva böckerna var klara. Mänskligt nog vill han därför visa upp mycket av den – för mycket. Hela stycken kan gå åt till långa miljöbeskrivningar som när man tänker på saken inte var nödvändiga eller ens tillförde mig som läsare någonting. Alls.

Naturligtvis finns det inte bara dåliga sidor. Då och då, när Tolkien lyckas undvika att slänga in några sånger och allt stämmer, är det en episkt medryckande berättelse. Det finns skönhet i världen han beskriver – Härskarringens egentliga huvudperson – och vänskapen mellan Frodo och Sam är rörande, även med den beska smaken av en författare fast i ett klassamhälle han inte ville lämna. Betydelsen Tolkien har haft för efterföljande fantasyförfattare – direkt eller indirekt – är också svår att överskatta. Frågan är om det är en positiv utveckling – personligen är jag övertygad om att fantasygenren idag hade varit betydligt mer intressant och mindre likriktad om Härskarringen aldrig hade funnits och genrens författare hade sökt annan och mer spridd – och bättre! – inspiration. Likväl kan man inte beskylla Tolkien för att ha förstört genren; det är inte hans fel att ännu mindre lyckade kopior översvämmat marknaden och ofta dränkt allt annat. Härskarringens bättre stunder gör att den lyckas släpa sig upp till en tvåa.

(Kommer visserligen göra många besvikna nu, men jo, det var ett aprilskämt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *