Human Croquet

26 april 2010

Författare: Atkinson, Kate

Serie: Fristående

Det är 1960-tal i norra England och i huset Arden med omnejd råder flera olika versioner av verkligheten. Den stora skogen som en gång bredde ut sig på platsen men som nu bara representeras av en ensam uråldrig ek har inte helt förlorat sin trollkraft. Det är framförallt tiden som förflyter enligt helt egna regler. Barnen i huset, Charles och Isobel Fairfax, längtar ständigt efter sin mor som försvunnit i skogen, och inte blir det lättare när Isobel lagom till sin sextonårsdag börjar råka ut för ofrivilliga tidsresor.

Human Croquet är en vacker, humoristisk och stundtals skrämmande bok. Kate Atkinson har ett sätt att skriva som gör att språket i sig är en upplevelse, med många oförglömliga meningar och repliker. Som läsare får man själv lägga ihop bitarna i Isobels verklighetsupplevelse(r), och själv välja om man vill se skogens magi och historiens vingslag bakom händelserna eller en mer mondän familjekatastrof ur ett barns perspektiv.

Det man möjligen kan invända mot är att en stor del av texten är skriven i presens vilket ibland skapar ett onödigt avstånd till berättaren. Romanen tappar också lite av den trollbindande tonen mot slutet när berättarperspektivet bryts upp ytterligare.

Human Croquet har vissa likheter med John Crowleys Little, big: det är delvis en släktkrönika och delvis en saga om en plats och ett hus med ett eget liv som står emot tidens gång. En stor behållning är även Isobels många associationer till mytologi, historia och litteratur, och både Shakespeare och Yggdrasil passerar förbi. Mitt i detta utstrålar Isobels berättarstil att hon egentligen säger något helt annat. Det är inte så ofta jag läser om böcker, men Human Croquet skulle jag gärna återvända till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *