Hungerspelen

28 december 2012

Författare: Collins, Suzanne

Serie: Hungerspelen del 1

I ett framtida, högteknologiskt men dystopiskt före detta Nordamerika har en stat kallad Panem vuxit upp ur ruinerna efter en serie krig och naturkatastrofer. Det är en hårt kontrollerad diktatur och förtryckarstat, med en pastellfärgad huvudstad där de flesta lever lyxliv medan många är fattiga eller rent av svälter i de 12 distrikt som omger huvudstaden. Varje distrikt är inriktat på en specifik produktionsnäring, exempelvis jordbruk, gruvdrift eller industri. Efter ett uppror 74 år tidigare, utplånades det 13:e distriktet och därefter arrangeras varje år de sk Hungerspelen. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år från varje distrikt, lottas ut och tvingas slåss på liv och död i vildmarken. Den siste överlevande vinner och får åka hem igen. Allt TV-sänds.

Bokens huvudperson och berättare är 16-åriga Katniss som bor i Koldistriktets fattigaste område. Även om hon och hennes familj alltid har haft det knapert, har de lyckats livnära sig bättre än många andra tack vare att Katniss har lärt sig jaga i den förbjudna vildmarken som gränsar till området. Detta ger henne en stor fördel när hon tar sin förskrämda 12-åriga lillasysters plats i Hungerspelen, men överlevnadsoddsen är ändå små. Från Katniss distrikt väljs också den något bättre bemedlade bagarsonen Peeta ut. Under de glamourösa – också TV-sända – förberedelserna inför spelen, hittar Katniss och Peeta en slags trygghet i varandra, trots att de vet att de snart kommer att tvingas kämpa på liv och död. Väl inne på arenan utvecklar sig saker inte riktigt som varken de själva eller produktionsteamet har tänkt sig.

Hungerspelen är inget litterärt mästerverk. Historien är enkelt och rakt berättad med ett relativt lättläst, ungdomligt språk eftersom den riktar sig till ungdomar – även om jag med det menar tonåren och uppåt med tanke på dess mörka och bitvis blodiga innehåll. Viktigt att poängetera är att boken är minst lika tänkvärd för en vuxen läsekrets. För det är innehållet och själva berättelsen – inte språket – som är denna romans styrka.

Folkets utsatthet i de fattiga distrikten, den pastellfärgade huvudstaden, den spirande men till synes omöjliga romansen mellan Katniss och Peeta – allt detta är viktiga ingredienser men egentligen bara en fond till det som gör att Hungerspelen sticker ut och inte bara känns som medelmåttig litteratur för unga vuxna. För vad den egentligen handlar om, är de bisarra Gladiatorspelen och inte minst regimens (och tittarnas!) inställning till dem. De 24 deltagarna stylas, visas upp, intervjuas och tränas innan de skickas ut på arenan och om de håller sig gömda eller överlever för länge i det utvalda området, kan ett jordskalv eller en skogsbrand driva fram dem som bytesdjur ur sina hålor – för TV-tittarna vill se action. TV-tittarna vill se hur många som har dött, samt vilka. TV-tittarna vill rösta och slå vad om vem som vinner. Allt för underhållningens skull.

I boken berättas att Hungerspelen uppstod för att sätta folket på plats och hålla dem på mattan, genom att visa hur sårbara och totalt utelämnade åt regimen de är. Men det är lätt att dra paralleller till dagens ibland alltmer bisarra dokusåpor eller förnedrande tävlingar där allt TV-sänds. Levande människor görs till objekt för andras höga nöjes skull, vare sig de dör på riktigt eller bara förnedras mentalt. I Hungerspelen är denna typ av underhållning dragen till sin spets. De 24 ungdomarna skickas in i ett levande dataspel, men till skillnad från ”riktiga” dataspel kan de bara dö en gång.

Om bokens upptakt emellanåt känns något seg eller ”svajig”, är andra halvan uppslukande. Den utspelar sig till största delen inne på arenan och denna del sträckläste jag, vilket är ett gott tecken för en så kräsen läsare som jag. Betyget är satt därefter.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *