I Häxjaktens Skugga

19 april 2010

Författare: Singleton, Sarah

Serie: Fristående

Vid ruinerna av ett helgons sedan länge övergivna bostad hittar Elizabeth en grönhyad flicka med hår ända ner till knäna. Hon blir först rädd för flickas uppenbara vildhet, men det dröjer inte länge innan den rädda varelsen vinner hennes tillgivenhet. Flickans namn är Isabella och hon har levt i skugglandet bland kråkfolket, älvor, i trehundra år.

Flickorna finner nästan omedelbart vänskap hos varandra, och det dröjer inte länge innan den prövas. Elizabeth och hennes familj är katoliker i 1580-talets protestantiska England, och när de hjälper en katolsk präst undan tortyr är Elizabeth säker på att det inte kommer dröja innan de själva blir förföljda av de “rättänkande”. Men hon har en bundsförvant i Isabella – den trehundraåriga flickan tänker inte stå bredvid och se på medan Elizabeths familj efterföljs och krossas på samma sätt som hennes egen för så länge sedan.

Sarah Singleton har aldrig förut gjort ett speciellt gott intryck på mig med sina böcker – snarare tvärtom. Men I Häxjaktens Skugga är riktigt bra. Den tar slut fort, och språket är väldigt lättsamt, men det är ju också vad man väntar sig av en ungdomsbok. Men det är en vacker berättelse, och Singletons älvor är väldigt unika med sina guldögon och kråkfjädrar. Att den utspelar sig under en av de historiska perioder som jag finner väldigt fascinerande drar ju knappast ner betyget heller.

Karaktärernas personligheter skulle kunna fördjupas en aning, men förutom det så har jag faktiskt inte så mycket dåligt att säga om I Häxjaktens Skugga. Den saknar den förvirrande känslan av obestämdhet som till exempel Singeltons bok Damen Under Isen lider av, men förlorar för den skull inte mystiken.

Jag måste dock påpeka att titeln är väldigt underligt översatt, ifrån Heretic på engelska. Häxjakten är ju knappast det centrala i handlingen, utan upptar bara en liten del av boken, även om denna del är viktig.
För att sammanfatta då: I Häxjaktens Skugga är förvånansvärt välskriven för en ungdomsbok, och mitt intresse hålls med lätthet uppe genom hela boken. Detta beror ju även på att boken bara består av tvåhundrafemtio sidor, men Singelton utnyttjar dem till max, om än inte till överfyllnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *