I ljusets makt

21 maj 2015

Författare: Leigh Bardugo

År: 2015

Originaltitel: Shadow and Bone

Förlag: Gilla böcker

Serie: Grisha-trilogin del 1

Landet Ravka ligger i krig. Det är omgivet av fiendenationer från två håll, och åt det tredje är det avskuret av Skuggsänkan, ett område av mörker, död mark och monster. I Ravka växer Alina och Mal upp, föräldralösa och bästa vänner. När historien börjar tjänstgör de båda i armén, Alina som kartograflärling och Mal som spårare. På en resa genom Skuggsänkan blir de attackerade och Alina, som aldrig har varit något särskilt, lyser plötsligt upp av en magi som räddar dem. Är hon den Ravka har väntat på, den som äntligen kan befria dem?

I stora drag har nog de flesta av oss läst I ljusets makt förut. En ung person visar sig ha oväntade krafter som kan rädda något större än henne själv. Hon upptäcks av makten, sätts i träning, har det jobbigt eftersom hon ligger långt efter sina medstudenter och försöker hålla reda på vilka som är hennes vänner och vilka som vill utnyttja henne.

Men I ljusets makt har ändå sina egna drag. Onda områden finns det gott om fantasyn, men Skuggsänkan eller ohavet – detta fantastiskt stämningsfulla ord – hör till de bättre, för det är riktigt läskigt med sitt totala mörker och sina bevingade volkror. Istället för en vag europeisk medeltid är Bardugos värld inspirerad av ett vagt ryskt 1800-tal. Istället för en fantasyvärld där traditioner har varat i tusen år händer det saker i den här världen. De omgivande länderna drar ifrån det instängda Ravka, som inte klarar av att utvecklas i samma takt, och samtidigt som de som har makten i Ravka vill kunna hålla jämna steg framställs den tekniska utvecklingen också som ett hot mot grishorna, Ravkas magiker. I grannländerna bränns magiker på bål. (Sägs det, åtminstone. Det Alina vet om sina grannländer kommer inte nödvändigtvis från trovärdiga källor och jag är nyfiken på hur den omgivande världen kommer att framstå när hon får se den med egna ögon.)

“Liknar inget annat”, säger blurben på omslaget, men det är inte riktigt sant. I ljusets makt liknar mycket annat eftersom dess originalitet till stor del är rekvisita, men det gör faktiskt ingenting – en anledning till att jag läser fantasy är ju just rekvisitan. När en berättelse dessutom är skriven med så mycket flyt att det känns som att sidorna bara sveper förbi behöver den inte heller vara så himla originell för att vara läsvärd. Språket är snyggt – bortsett från en irriterande vana att kursivera vissa ord – och det är lätt att engagera sig i Alina och hennes svårigheter.

Den tappar lite tempo i mitten och glider iväg i en makeover-fantasi där den gråa musen blir vacker och jag blir trött. Grishorna är ofta snygga – ibland på magisk väg – men Bardugo ska ändå ha ett litet plus i kanten för att hon rör vid att det också beror på att de, till skillnad från stora delar av befolkningen, har resurser nog att vara friska, mätta och snyggt klädda. Vid Grishaakademin och framförallt vid hovet finns överflöd och glans och berättelsen är vid några tillfällen snubblande nära att bli en trist askungesaga där den fattiga och gråa Alina får vara speciell och vacker och ha allt. Vad som räddar den är att den glittrande drömmen hela tiden behåller en klibbig hinna av falskhet och svek, av enorma maktklyftor och död.

Bortsett från den lilla invändningen är Grisha-trilogins första del otroligt sträckläsningsvänlig och jag lär slänga mig över nästa del när översättningen ges ut i höst.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *