Imajica

31 oktober 2013

Författare: Barker, Clive

Serie: Fristående

Den mest episka berättelsen någonsin fick plats i en bok. Imajica är Clive Barkers livsverk. Tragedin att så få hört talas om boken och hur många som glömt bort Barker själv får mig att vilja gråta.

Imajica, fem världar, fyra förenade. Den femte är Jorden, avskuren, lever ovetande på gränsen till möjligheter, mysterier och magi. Bara några få känner till Imajica, och den kommande dag när Jorden kommer återförenas med de andra världarna. Och de är både skräckslagna och förundrade över möjligheten. För Gentle, Judith and Pie’oh’pah är det dags för uppenbarelser. De drivs till att resa mot Den Oseddes Stad. Det är deras öde vilka hemskheter eller under som väntar.

Kanske låter det som en bekant berättelse men som fantasyläsare är det nästan omöjligt att känna igen sig. Visst det finns magiker, palats, andra världar, magi, gudar, men där tar bekantskapen slut. Författarens världar och raser är helt hans egna men deras karaktärer blir aldrig definierade av deras utseende eller kön. Människan måste inte räddas från något främmande hot utan räddas från att förstöra sig själv.

Clive Barker har bland den bästa prosan jag någonsin läst. Han lyckas utveckla sina karaktärer, beskriva sina miljöer, religioner, raser och världar med så få ord. Han är mest känd som skräckförfattare men i hjärtat är han en konstnär, en poet. Han lyckas få fram det vackra i det sensuella och sexuella som de flesta heterosexuella författare bara kan drömma om att åstadkomma. Sex är två personer som tillsammans söker extasen (himlen). De är bara när det ena/manliga könet missförstår världen som balansen har tippar snett. Våldet är aldrig vacker och alltid blodigt (han har ju fortfarande skrivit skräck).

Alla de otaliga karaktärerna är så välutvecklade, till och med de mest minimala spelar en viktig roll i berättelsen. Min favorit måste ändå vara Dowd, han är helt enkel rolig att lystna på. Jag gillar karaktärer som har en ärlig attityd (inte nödvändigtvis ärliga) trots att de gör avskyvärda saker. Och i slutändan är han en individ som alla andra i berättelsen. Ingen är “ond” innerst inne, bara en av många överraskningar som finns längst resan.

Det imponerande Clive Barker gör är att han väver in filosofi, religion, sexualitet och kön in berättelsen på ett sätt som känns helt naturligt. Han drar paralleller till patrialkatets systematiska utrotning av gudinnedyrkan. Predikar aldrig eller berättar vilket sätt som är bäst all leva på utan visar bara sunt förnuft i berättelsen. Han tar klassiska stereotyper och ger de djup och gör de oigenkännliga. Imajica är Clive Barkers bästa bok någonsin och en av de bästa fantasyromanerna som någonsin skrivits.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *