Infected

27 maj 2010

Författare: Sigler, Scott

Serie: Fristående

Ta en skopa SAW, en skopa Fight Club och krydda med ett rågat mått Stephen King, så har du Infected. Historien är enkel och beprövad: ett gäng mycket otrevliga utomjordingar har anlänt, men de gör inte entré genom att spränga Vita Huset, utan genom att skicka mikroskopiska fibrer som sätter igång att växa inuti en mänsklig värd. Före dette sporthjälten Perry Dawsey har oturen att bli infekterad och det dröjer inte länge förrän han upptäcker ett gäng blå, triangulära utväxter på sin kropp. Trianglarna blir så småningom medvetande och börjar påverka Perrys psyke för att hålla honom undan från polisen och läkarna som jagar efter smittade. För Perry förvandlas situationen snabbt från ett medicinskt obehag till en krigssituation, där hans stridsplan blir att på brutala vis döda tringlarna medan de fortfarande är kvar i hans kropp. Det är rysligt, men bit inte ner naglarna hela vägen – du kommer att behöva lite kvar till den nu klassiska slutscenen med ett par ”chicken scissors”.

Parallellt med att följa Perrys kamp mot trianglarna får vi också följa ett gäng forskare och poliser som söker efter smittade och städar upp röran efter tidigare smittade – det visar sig nämligen snabbt att de som smittas av trianglarna ballar ur och börjar mörda folk… samtidigt som de dras mot en avlägsen plats i Michigans skogar.

Historien är enkel, bekant och skriven på ett oerhört macho vis. Det är en amerikansk football-hjälte, stora puffror, polisinsatser, fader/son-drama, splatter, muskler och play through the pain. Sidorna dryper av blod och testosteron och språket är korthugget och innehåller mycket svordomar, innehållet är rysligt otäckt och framkallar definitivt illamående. Bör ej läsas i samband med måltid. Ingen bok har någonsin gjort mig så fysiskt illamående som den här. Scenerna med Perry är otäcka (om än lite upprepande) och påminner om första gången man såg Alien eller scenen i Stephen Kings Lida när Annie tar fram släggan. Kapitlen är korta och kompakta och lätta att sträckläsa.

Tyvärr bryts dessa intensiva skräck-kapitel av med mycket tråkigt skrivna CSI-liknande episoder med kemister och snutar. Ska jag vara ärlig så började jag efter ett tag skumma mig igenom en del av dessa kapitel. De gav väldigt lite till historien och jag ville mest tillbaka till Perrys situation.

Dålig balans mellan historiens beståndsdelar är ett stort minus. Ett annat minus är att historien inte innehåller en enda kvinna som inte är ett orealistiskt våp, offer eller fetto. Författaren har tagit historien till hårdast möjliga manliga extermvision, och kvinnor göre sig icke besvär i historien. Detta ställer till problem eftersom delar av historien ska bäras upp av den kvinnliga ledaren för forskarlaget – en karaktär som uppenbarligen ska föreställa en stark kvinna men som snarare framstår som ett menlöst våp som behöver en sexig man som säger åt henne vad hon ska göra.

Minus för obalans i historien, dåliga kvinnliga karaktärer och en nästan total frånvaro av karaktärsutveckling. Plus för att boken är en riktigt grisig SF-skräck-thriller med ett par scener som känns som moderna klassiker på ett ikoniskt och stilbildande sätt. Jag skulle bli förvånad om inget filmbolag tryckte ut en Infected-film de närmaste åren. Den skulle göra sig bra som B-skräckis i samma stil som första SAW-filmen.

Ytterligare ett stort minus är att historien känns mycket oavslutad. Det är uppenbart att det behövs en fortsättning för att knyta ihop trådarna. Uppföljaren, Contagious, är dock tyvärr betydligt sämre och ger en ännu sämre känsla av avslut. Läs Infected och strunta i uppföljaren, trots att Infected känns lite oavslutad – uppföljaren bidrar inte med det man skulle vilja ha ut av den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *