Isöhäxan

25 maj 2009

Författare: Larsson, Henrik

Serie: Blodsarvet del 2

Isöhäxan är andra delen av Henrik Larssons fantasytrilogi Blodsarvet, och tar vid där den första boken, Krigarhjärta slutade. Erik har begett sig till Isöarna för att försöka få hjälp av de krigiska isöborna (som också är det folk hans mor tillhörde) att störta den falske kungen Sven Svartnacke, som är den som mördade Eriks far, och den rättmätige kungen av Nordland, Ragnar Rödskägg. Bakom sig har han lämnat sin älskade Vanja och deras nyfödde son Viljam. Med sig på resan har han sin skuggväktare Tolke och eldmakerskan Silda, eftersom han inte vågar lämna kvar dem i närheten av hans fru efter deras förräderi i förra boken, och inte heller förmår han att döda dem för att undanröja hotet de utgör.

En sak som jag gillade med Krigarhjärta, och som är lika bra, om inte bättre, i Isöhäxan, är Larssons miljöbeskrivningar. I Isöhäxan befinner sig huvudpersonen i större delen av boken på Isöarna och författaren lyckats utmärkt med att måla upp bilderna av de mäktiga bergsmassiven och de glittrande glaciärerna.

Till skillnad från många episka fantasyböcker har magi ingen framskjuten plats eller stor betydelse för handling. Det sägs inte ens rent ut att magi ens verkligen existerar. Visst finns det en del schamaner och profeter i berättelsen, men huvudpersonerna får aldrig några bevis på om deras magiska formler och förutsägelser är på riktigt eller om det bara är vidskepligt trams. Samtidigt kan de inte alltid helt bortse från möjligheten att magi finns. Jag gillar det här greppet, för det känns ganska nytt och skapar en stämning där man inte riktigt vet vad man kan vänta sig. Ett bra exempel på detta är karaktären Häxan.

Till skillnad från vad smeknamnet antyder är Häxan en man, vid namn Styrbjörn Lång. Han var en gång isöbornas bästa krigare, men krigandet gjorde honom galen, och nu lever han i ensamhet på ett berg. Isöborna lever i skräck för honom, eftersom han fångar människor för att äta och det ryktas att han har magiska krafter. För att vinna isöbornas stöd lovar Erik att föra tillbaka Häxan till hans hem och få honom att åter bli isöbornas stora krigare och hjälte.

Hade vi vetat säkert att magi verkligen existerade eller om någon av huvudpersonerna rentav hade haft magiska krafter, hade möjligheten att Häxan hade dem inte känts särskilt speciellt eller skrämmande, men som det är nu spär det verkligen på den stämning av skräck och mystik som man får när de andra isöborna talar om Häxan.

När jag recenserade första boken gnällde jag lite på att författaren inte tog tillvara alla möjligheter som förstapersonsperspektivet ger när det gäller att läsaren komma riktigt nära. Efter att ha läst Isöhäxan har jag nog delvis ändrat uppfattning, även om det finns en sak med författarens skildring av Erik som fortfarande stör mig:

Eriks motiv till att försöka störta Svartnacke känns lite vaga. Visst, man kan anta att han kanske vill hämnas mordet på sin far, men det framställs aldrig som om det skulle vara den främsta orsaken som driver honom. Och att dra ihop en hel krigshär bara för att hämnas en far man aldrig kände och som man inte verkar hysa särskilt starka känslor för känns lite extremt. En annan orsak skulle kunna vara att Erik vill befria folket från Svartnackes grymma styre, eftersom det antyds lite här och där att han inte skulle vara någon särskilt bra kung, men Erik verkar inte bry sig överdrivet mycket om hur det går för folket i Nordland.

Vilken som, eller båda, av de här anledningarna skulle fungera som förklaring till Eriks uppror, om författaren bara hade tydliggjort Eriks känslor och skäl att handla som han gör. Som det är nu får man ibland känslan att Erik har startat ett uppror mot den nuvarande kungen, eftersom det är det huvudpersonen i klassiska fantasyböcker alltid gör. Visst, Blodsarvet hade inte blivit mycket till trilogi om Erik istället bestämt sig för att slå sig ner och odla potatis, men som läsare vill man gärna ha någon förklaring till varför huvudpersonen plötsligt beslutar sig för att starta krig, utan att någon gång tvivla på om det han gör är rätt.

Inte heller verkar han ha funderat särskilt mycket på vad han egentligen tänker göra när han väl blivit kung. Erik känns inte direkt som någon person som skulle ha tålamodet att styra ett helt rike, och man kan inte låta bli att undra hur det egentligen kommer att gå. Ibland vill man hoppa in i boken, ta tag i Erik, skaka om honom ordentligt och fråga honom; ”Har du egentligen tänkt igenom det här alls, pojke lille?” (Det som är riktigt irriterande är att man antagligen aldrig kommer få se hur det går för Erik när han ska styra landet när alla krig är slut, eftersom när alla skurkar är störtade har vi ju nått det som ska vara det lyckliga slutet och då är antagligen serien slut).

Men de flesta som läst Krigarhjärta och tyckt om den tillräckligt mycket för fortsätta med Isöhäxan är nog personer som letar efter böcker med lite lagom lättsmält underhållning och äventyr där huvudpersonerna inte är helt svartvita utan har ett viss mått av djup, och som sådan funkar Isöhäxan, liksom Krigarhjärta, helt okej.

Min recension av Krigarhjärta: http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=642

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *