Jack Cloudie

7 maj 2012

Författare: Hunt, Stephen

Serie: Fristående

Om man tidigare läst Stephen Hunts böcker i Jackelian-serien så känner man till the Royal Aerostatical Navy. RAN, som det förkortas, är en armada av luftskepp som under lång tid skyddat kungariket Jackals från fiender. Och det behövs, eftersom det finns gott om aggressiva makter runt knuten. Jackals har alltid haft övertaget genom sitt luftskeppsmonopol, men när det visar sig att grannen i söder, kalifatet Cassarabia, på något sätt också lyckats utvinna den sällsynta cellgasen är stabiliteten bruten. Kalifen av Cassarabia bygger nämligen snabbt upp en egen luftburen flotta och hotar därmed inte bara Jackals utan hela världen. Sålunda ligger fokus i den senaste boken i Stephen Hunts steampunk-värld en hel del på luftskepp och vad det innebär att vara en aeronaut i den jackelianska flottan, en ”Jack Cloudie”.

Jackelian-serien har ett par återkommande karaktärer som ömsom är bifigurer ömsom huvudpersoner i böckerna. I Jack Cloudie presenterar Hunt två nya protagonister: steampunkhackern Jack Keats från Jackals och den orientaliske slaven Omar från Cassarabia. Den förstnämnde är son till en avliden och misslyckad affärsman, och han har i ett försök att rädda sina småbröder från fattigdom gått med i en kriminell liga, men åkt fast och därför tvingats till tjänstgöring ombord på det besynnerliga luftskeppet Iron Partridge (Järnrapphönan, direktöversatt) som med en minst sagt brokig besättning ska försöka ta reda på var cassarabierna får sin cellgas ifrån. Iron Partridge betraktas som en udda fågel i Royal Aerostatical Navy eftersom den är byggd helt i järn av en apart ingenjör uppsnärjd i det blå. Omar, i sin tur, slavarbetar på en vattenfarm (Cassarabia är ett ökenland) som ägs av klanen Barir när han plötsligt får sin frihet. Men kort därefter attackeras farmen av motståndare till Barir-klanen och alla innevånare dödas eller tillfångatas. Omar räddas dock av palatsvakten Farris Uddin och får följa med denne till huvudstaden för att själv utbildas till elitsoldat, till synes enbart för att reta klanen Barirs fiender. Vid hovet upptäcker han att kalifen rustar till krig men också att den ondskefulle storvisiren Immed Zaharl förslavat Shadisa, Omars ungdomskärlek, och som inte det vore nog också har en del fuffens för sig. Jack och Omar får man som läsare följa parallellt när handlingen i Jack Cloudie nystas upp.

På förhand kanske det doftar en hel del matinéfilm om Jack Cloudie, och det är ingen rök utan eld här. Med två unga och ädla hjältar, palatsintriger i ett ”Tusen och en natt”-rike, samt äventyr i det blå kanske inte det kan utvecklas på något annat sätt. Inget fel i matinékänsla, men de tidigare böckernas intrig har legat på en högre nivå. Det verkar också som att idésprutan Hunt verkar ha fått lite torka. Länge är bokens handling tämligen förutsägbar och för att vara signerat Stephen Hunt förvånansvärt platt. Även karaktärerna engagerar föga. Mönstret med en ung man som förlorat allt och måste kämpa sig upp till toppen känns minst sagt väl igen och Omar blir tyvärr inte mycket mer än en Luke Skywalker-kliché. Och nog har Hunt spelat ut kortet med ”föräldralös huvudperson” på tillräckligt nu? Även utvecklingen för skeppet Iron Partridge, från utdömt missfoster till ja, vad tror ni, är föga överraskande.

Men ju längre in i bokens handling man kommer tätnar mysterierna och när gåtorna slutgiltigt avslöjas står klurigheten i de tidigare böckerna att känna igen. Hunt bevisar återigen i Jack Cloudie att han är skicklig på att använda sig av väl inarbetade och klichéartade teman och kasta in dem i sin värld. För att ta några exempel i denna volym; i Omars palatsvakter känner man igen temat äldre traditionell krigarelit döms ut som obsolet och som måste revanschera sig (Last Samurai, t ex); i RAN:s viceamiral känner man igen temat dåraktiga militära överbefälhavare med överdriven tilltro till sin armés historiska övervinnerlighet (första världskriget, någon?). Styrkan i Hunts böcker är att han kan använda dessa gamla teman och motiv och ända få det att kännas coolt, dels för att hans värld innehåller så mycket färgstarkt och nyskapande och dels för att han är så osentimental i sitt författarskap (man kan aldrig vara säker på att någon karaktär går säker, om man säger så). Och dels för att han i förlängningen också rör vid viktiga frågor.

Svärtan i tidigare böcker, där man kan ana en stor dos svartsyn och ironi över vår egen värld, lyser till viss del med sin frånvaro i Jack Cloudie. Ett stort undantag är dock de cassarabiska livmodersmagikerna (womb-mages) som glatt utnyttjar all sin genetiska kunskap utan minsta spår av skrupler. Boken har också ett intressant genusperspektiv och i intrigens olika vändningar kan man tolka in att Hunt lägger sig i den gamla naturalistiska frågan kring vad som formar det onda (jag kan tyvärr inte förklara närmare än så utan att droppa för många spojlers…). Det är inte helt vanligt i fantasylitteraturens ofta svart-vita målning av hjältar och skurkar och är givetvis uppfriskande.

Dessa båda element är romanens behållningar, tillsammans med den gamle melodramatiske surpuppan och ubåtskaptenen Jared Black som ständigt återkommer i romanserien och utgör en dess av få gemensamma nämnare på karaktärssidan. Och Jared Black lär återkomma i nästa del som ska heta From the Deep of the Dark. Förhoppningsvis kommer Stephen Hunt i detta kommande djuphavsepos att styra tillbaka i samma ström som gjorde t ex The Court of the Air (del ett i serien) så helgjutet bra och som Jack Cloudie tyvärr inte riktigt lever upp till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *