Jack of Kinrowan

27 juli 2007

Författare: de Lint, Charles

Serie: Fristående

Jack of Kinrowan är en samling med kortromanerna Jack the Giant Killer och Drink Down the Moon, båda på vardera 200 sidor, lite drygt. De utspelar sig båda i samma stad (inte Newford) men med fristående handlingar och delade karaktärer. Däremot så följer de kronologiskt varandra, med ett år emellan och bör läsas efter vårt sätt att betrakta tiden.

Jack the Giant Killer är först ut. Jack är dock bara en anspelning på den klassiska sagan – huvudpersonen tillhör det andra könet och heter egentligen Jacqueline, men kallas Jacky. Och Jacky har precis blivit dumpad av sin pojkvän, med anledning att hon är för tom, typ. Tillsammans med känslan av att känna sig bedrövlig har hon också lite alkohol i blodet och så, av okända skäl, klipper hon av sitt Rapunzelhår. Hon ser för jävlig ut och finner sig senare ute i natten, promenerandes. Så ser hon ett barn – eller nej, en dvärg, eller? Något litet – som jagas av ett gäng motorcyklister. Hon ser också hur den jagade blir mördad. Den döde lämnar en röd mössa efter sig, och Jacky får för sig att sätta den på huvudet… och så finner hon sig själv i en annan värld i staden, med alla sagornas vidunder närvarande, och snart indragen i en fejd mellan det goda och det onda tack vare sin impulsivitet.

Om inte namnet på berättelsen avslöjat det redan så gör jag det nu; hela Jack of Kinrowan har klassiska sagor och berättelser som grund, de är bara omformade och förlängda av Charles de Lints fingrar. Jag är högst intresserad av folktro och folksagor och allt som hör därtill och jag är också intresserad av alla försök att använde det nyss nämnda som grund för vidare berättande. Med det sagt så är Jack the Giant Killer tillfredställande som en helt ny version av klassiska sagor, men inte lika tillfredställande i sin helhet. Den är skriven för tjugo år sedan och det märks att de Lints stil, vars nuvarande form jag är väl bekant med, inte är färdigslipad. Det är dock möjligt att jag tycker så just eftersom jag läst så mycket av det han har skrivit de senaste tio åren. I vilket fall som helst så är det fortfarande underhållande, men till största delen på grund av att jag gillar hela konceptet. Någon som inte har mycket till övers för sagorna finner nog inte så mycket nöje i Jack of Kinrowan. Som vanligt med de Lint så är karaktärerna bra, både de mänskliga och de icke-mänskliga (vilka, trots allt, är mänskliga också). Allt som allt så är Jack the Giant Killer en underhållande och komplett historia på färre sidor än vad som är vanligt. Sådant uppskattas.

Drink Down the Moon utspelar sig, som sagt, ett år senare. Nu är Jacky och alla hennes vänner och bekanta karaktärer i bakgrunden. Johnny står på tur att ramla ner i kaninhålet. Hans farfar har nyss gått bort men innan han gjorde det bad han Johnny att spela The King of Faeries i stadsparken på sin fiol. Han gör så, och finner sig snart spelandes inför en publik bestående av en mystisk kvinna. Hon börjar berätta en massa konstiga saker och Johnny hänger inte alls med. Tillslut försvinner hon, bara sådär. POFF! Senare pratar han med sin vän Hank om det hela, och han känner en som alltid är lite skum själv, så Hank föreslår att Johnny ska prata med henne. Sagt och gjort. Jemi visar sig vara väldigt lik sin mystiska syster, fast hon är dock till hälften människa, i alla fall. Och i sann sagoanda slår det små gnistor om Johnny och Jemi. För att få en vidare handling i det hela så är det någon som strövar omkring i älvornas domäner och stjäl deras ”luck”.

Drink Down the Moon var den klart bättre halvan av boken, tyckte jag. Allt som sänkte och höjde Jack the Giant Killer gäller också för den här berättelsen, men skillnaden ligger – uppenbarligen – i handlingen. Det känns helt enkelt bättre och solidare nu, lite tack vare att man känner till spelreglerna och flertalet karaktärer. En sak som är klart bättre nu är människornas reaktion på den nya världen i deras liv, tror jag bestämt. Här finns också en aspekt som Jack the Giant Killer inte hade, nämligen de där små gnistorna mellan två personer som är intresserade av varandra på fler sätt än ett. Jemi och Johnny är söta och engagerande att läsa om. Men förutom det så är handlingen överhuvudtaget mer komplicerad och fylld av vändningar till höger och vänster. Uppfinningsrikedom och känsla för smådetaljer ska dock båda berättelserna få en liten stjärna i kanten för. Det finns en hel del godsaker instoppade för den som kan sina sagor, till exempel.

Att läsa äldre verk av de Lint är alltid lite roligt för mig, eftersom jag läst så mycket annat, och det är kul att jämföra då och nu. Jack of Kinrowan var på det stora hela en mycket underhållande bok, med medelmåttig första halva och en klart bättre andra halva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *