Jag såg henne idag i receptionen

13 december 2012

Författare: Fager, Anders

Serie: Fristående

Författarens båda novellsamlingar “Svenska kulter” 2009 och “Samlade svenska kulter” 2011, blev mycket uppmärksammade, praktiskt taget kultförklarade. I den här romanen återvänder han till sina hemtrakter i huvudstaden och återanvänder figurer från novellerna som Ingemar Fredman och My Witt. H P Lovecrafts krälande kaos försöker återigen krypa in i vår värld, en gud från yttre rymden som verkar vara alltigenom ond, som viskar i vinden och öronen på galningar och terrorister, suktar efter våld och blod. Det ska alltså vara en roman men den är ganska “novellartad” ändå, de olika kapitlen fungerar som små historier på egen hand, inte helt fristående för det finns ju en “röd tråd”. Mest handlar det om Cornelia Karlsson, ung, modellsnygg, tämligen nerknarkad och pinnsmal. Första kapitlet behandlar i rask takt hennes olyckliga barndom med en avdankad schlagerkändismamma som tar livet av sig; mamma sitter död vid gasspisen och i gasen hör den elvaåriga Cornelia Den viskande mannens röst för första gången; Bli min drottning!
Cornelia försöker medicinera bort rösten, med receptbelagda droger och illegala, med alkohol och syntdansande.
I andra kapitel möter vi märkliga människor som dyrkar märkliga gudomar och utför skumma riter, udda existenser som ser sådant inga andra verkar se, som bara syns i ögonvrån, som glitter i regn. Vi får följa med Fredman i utkanten av kriget mot danskarna på 1600-talet och när han tar sig till drottning Kristina som studerar ockulta böcker i Rom. Samme Fredman som står på kajen i 2000-talets Stockholm och bevakar en husbåt som Cornelia Karlsson flyttat in i.
En kvällstidningsrecensent skrev att han, trots att han inte var särskillt mörkrädd av sig, drabbades av mardrömmar om demoner när han läste den här boken. Jag tycker att det mest skrämmande med boken är det demoniska författarporträttet på Anders Fager.
Han lyckas väl med att få till en suggestivt obehaglig stämning och ibland blir det småäckligt med maskar och ett utrivet öga. En del av kapitlen är bättre än andra rent stilistiskt, och de jag gillar mest är det korta “Kvinnan i ögonvrån” skriven i du-form samt kapitlen om Fredman där Fager skildrar den karga 1600-talsverkligheten så att man nästan kan känna hur kallt det var att rida över skånska slätter, förödda av nyss avslutade bataljer, genomkorsade av döendes klagoskrin i mörkret. Över huvud taget rör sig Fager ledigt mellan de mest skilda miljöer, i både tid och rum, från övre medelklassens fester i en paradvåning till de utslagna som vandrar på gatorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *