Jirel of Joiry

5 juni 2007

Författare: Moore, C.L.

Serie: Fristående

Möt Jirel. Hon är alla kaxiga, svärdviftande fantasykvinnors storasyster och hon har en ingång till helvetet i sin källare. Den våldsamma härskaren av Joiry skapades av Catherine Lucille Moore på 1930-talet och blev sword and sorcery-genrens första framträdande hjältinna. Jirel of Joiry består av fem noveller, som ursprungligen publicerades i den amerikanska tidskriften Weird Tales: ”Black God’s Kiss”, ”Black God’s Shadow”, ”Jirel Meets Magic”, ”The Dark Land” och ”Hellsgarde”.

Joiry verkar, om jag har förstått rätt, ligga någonstans i medeltida Frankrike. Det är dock inte där huvuddelen av berättelserna utspelar sig och trots att Jirel är en fruktad härförare handlar novellerna inte om krig eller fältslag. Istället ställs hon ensam mot olika övernaturliga, onda krafter, i andra världar eller i andra dimensioner av vår egen värld. I ”Black God’s Kiss” och ”Black God’s Shadow” ger hon sig in i ett förvridet, helvetiskt land – första gången för att söka efter ett vapen, andra gången för att rädda en själ. I ”Jirel Meets Magic” jagar hon en magiker in i en annan värld och möter en ännu mäktigare fiende. I ”The Dark Land” blir hon bortförd av en mörk kraft som vill ha henne som sin drottning. ”Hellsgarde” utspelar sig i den vanliga världen, men i en hemsökt borg.

Gestaltningen av de farliga, magiska omgivningar som Jirels äventyr utspelar sig i är det bästa i berättelserna. Moore kunde skapa en vriden stämning av mörk magi och allehanda hemskheter. I gestaltningen av karaktärerna fattas det däremot en del, vilket jag återkommer till senare. Men jag börjar med det positiva.

Det roliga med Jirel är att hon inte är perfekt. Istället för att vara den typ av protagonist som har allt, har hon istället några framträdande karaktärsdrag som ibland är bra att ha och ibland är mindre bra. Hennes styrka och envishet kan vara mycket användbara, men de vänds lätt till sådan tjurskallighet att hon verkar dum. Trots att hon sägs vara en skicklig strateg, så kör hon hellre med kraft än list, oavsett vilket som hade varit mest lämpligt. Det är paradoxalt på ett ganska förtjusande sätt, med tanke på att det oftast är hennes psyke som besegrar fienderna och inte hennes fysik. Jag får känslan av att när hon vinner på grund av sin emotionella styrka, så hade hon egentligen hellre valt att bara slå in skallen på sin motståndare.

Det är också skönt att slippa ”kvinnor kan”-stilen som ofta följer med mäktiga hjältinnor. Jirel behöver inte hojta att kvinnor kan, eftersom ingen i hennes omgivning ifrågasätter hennes förmåga. Hon vill inte vara man, som flera av dagens fantasyhjältinnor, utan är bara som hon är – passionerad, stolt och motsägelsefull. När det gäller utseende och sexualitet blir det dock så typiskt, så typiskt. Klart att hjältinnan måste vara toksnygg! Att Jirel är lika lång och stark som ”any man” och mer aggressiv än en pitbull på steroider gör inte att hon slipper undan att vara sexig som fan. Och jag hade blivit förvånad om det hade varit annorlunda – ”snygg” är en standardegenskap för både hjältar och hjältinnor, men det är mest för hjältinnorna som det blir irriterande betydelsefullt.

Språket liknar Jirel själv: kraftfullt och envist, men släpper inte in läsaren. Det är synd. Allra mest saknar jag en större inblick i det som har lett fram till händelserna i novellerna och hur karaktärerna motiverar sina handlingar. Fienderna är fiender bara för att de är fiender, de onda är onda bara för att de är onda och Jirel slåss mot dem för att, tja, bara för att det är sånt hon gör. Eller så är det lika bra att det är som det är, för en av de motiveringar som faktiskt finns är så usel och orealistisk att den förstör mycket av läsupplevelsen i ”Black God’s Shadow”.

(Här kommer en liten spoiler: I ”Black God’s Shadow” ger sig Jirel in i en hemsk värld för att rädda en mans själ. Det skulle inte ha varit så konstigt, om det inte var så att hon några sidor tidigare hatade honom av hela sitt hjärta. Men ojdå. Dumma Jirel inser plötsligt att hon inte alls bara hade hatat snubben för att han invaderade hennes borg, misshandlade henne och trakasserade henne sexuellt. Egentligen älskar hon ju honom! Gullegull. Så nu ska hon rädda svinet som av någon outgrundlig anledning har blivit hennes livs kärlek under den mycket korta tid de har känt varandra och under vilken han inte har gjort något annat än att behandla henne illa. Ja, det var ju trovärdigt… Inte. Dessutom är det en könskliché så det skriker om det: när den starka kvinnan för första gången träffar en man som kan dominera henne så blir hon kär. Hm. Luktar det inte lite unket här?)

Novellerna om Jirel är väldigt lika varandra, ingen av dem sticker ut särskilt mycket. De har fascinerande världar, enkla intriger och lite lagom läskiga skräckinslag. ”Hellsgarde” är dock min favorit med sin borg bebodd av väldigt obehagliga varelser. Berättelserna har en hel del svagheter men är ändå värda att läsa, inte minst för att de har en viktig plats i fantasylitteraturens historia.

Novellerna finns också i Black Gods & Scarlet Dreams tillsammans med Moores sf-noveller.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *