Judas Barn

12 juli 2013

Författare: Heitz, Markus

Serie: Judas Barn del 1

Judas Barn tar sin början i Leipzig 2007, där en kvinna vid namn Theresia sitter vid en ung flickas dödsbädd som hon suttit vid otaliga dödsbäddar under de långa århundraden hon levt. Hon gömmer sig bakom en rad olika identiteter – sjuksystern Theresia, extremkampsportskämpen Hel, säkerhetsvakten Sia, och andra, vissa av dem sedan länge bortglömda. Från början var hon Jitka, en flicka som levde i Gruza fram tills 1670 då hennes mor tas ifrån henne och hennes far plötsligt dyker upp ur ingenstans och för med sig henne bort. Han börjar utbilda henne – hon lär sig alltifrån att läsa och tala ett flertal språk till att dissekera kroppar och strida. Det dröjer många år innan Scylla, som hon nu kallar sig, får reda på anledningen till detta – hennes far förbereder henne inför hennes invigningen i Contagion, ett hemligt sällskap bestående av forskare som lever undangömda och ovanligt länge och som drivs lika mycket av hunger efter blod som kunskapstörst.

Judas Barn är den första delen i en massiv vampyrberättelse som sträcker sig från 1670 till 2007 och utspelar sig i Sydeuropa och Tyskland, baserad på vampyrmyter som härstammar i från dessa delar. Här finns många olika typer av övernaturliga blodsugare – zombifierade lik, vampyrer som livnär sig på boskap, vampyrer som äter sina egna kroppar, demoner som livnär sig på drömmar snarare än blod, de sofistikerade Judasbarnen som kan kontrollera sin törst och liknar sig själva vid gudar, för att nämna ett fåtal.

Det hela är väldigt ambitiöst – nästan lite för ambitiöst. Likt många tegelstenar så lider Judas Barn av sin längd och skulle ha mått bra av att kortas ned något. Jag behöver inte en detaljerad redogörelse av hur Scylla klär på sig eller hur mycket hennes garderob kostar, exempelvis. Dessutom är språket aningen besvärligt att ta sig igenom – jag vet inte om der beror på översättningen eller originaltexten, men i ett försök att få språket att framstå som ålderdomligt har man snarare lyckas få det att framstå som smått pretentiöst, speciellt med tanke på att Scylla skriver ned sin livshistoria år 2007 och hon varit exponerad för människor och de ofrånkomliga förändringarna i deras språk under mer än tre århundraden.

Ytterligare ett problem med boken är relationerna. Det finns många bra karaktärer i boken – inte allra minst Scylla själv – men deras interaktion med varandra och relationerna mellan dem är inte övertygande. Författaren berättar vad de känner för och tycker om varandra, istället för att visa det. Det blir väldigt stelt och, som sagt, inte det minsta övertygande, vilket är ett stort minus – speciellt som Scyllas relationer till bland annat fadern samt den dödliga man hon förälskar sig i är ganska viktiga för handlingen.

Trots att boken emellanåt är rätt så seg att läsa och det finns saker jag tycker mindre om i den, så är Judas Barn när den är som bäst en trevligt mörk och smutsig vampyrroman. Det är svårt att inte dra vissa paralleler med The Vampire Chronicles av Anne Rice eftersom det finns en hel del likheter – som det faktum att det är en vampyrs hela livshistoria som avhandlas i romanen, exempelvis – men Heitzs version av vampyrberättelsen är långt ifrån lika tjusig som Rices. Här lyser prakten och lyxen med sin frånvaro – Judas Barn utspelar sig istället på ensliga kyrkogårdar, mörka skogar, underground fighting-arenan där publiken skriker efter blod, och ett underjordiskt laboratorium där Scylla gräver i människokroppar i jakt på kunskap bland konserverade kroppsdelar i glasburkar. Det är en sak jag tycker att Heitz har gjort bra: Scyllas utveckling genom hennes vampyrliv. Hon tvingas anpassa sig till den moderna tiden och hela tiden hitta nya sätt att hantera sin odödliga existens på samtidigt som hon står utanför det mänskliga livet, och den biten har han lyckats väldigt bra med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *