Kalle Kålmask dansar

10 april 2008

Författare: Kålmask, Kalle

Serie: Fristående

Kalle Kålmask dansar är en nyskapande fantasybok som får läsaren att reflektera. Den berör nämligen ett ämne som är oerhört viktigt och som jag misstänker att många människor knappt ens ägnar en tanke, vilket är så skamligt att jag mår psykiskt illa bara av att fundera på det. Jag anser att alla — unga som gamla, norrlänningar som smålänningar — borde läsa den, om så enbart för att under några sekunder få ett annat perspektiv på verkligheten, för att under några sekunder få se världen med ett annat par glasögon. Det är en bok som handlar om hur det känns att vara en kålmask i dagens samhälle.

Kalle Kålmask dansar — upp och ned, fram och tillbaka, runt i en cirkel, ja, Kalle är en mästare på att dansa — men samtidigt handlar den om så mycket mer. Det är motsatsen till tillfällig underhållning, och är man allergisk mot berättelser som är mångbottnade bör man söka på annat håll, Kalle Kålmask dansar är nämligen så djup att risken finns att man drunknar innan man når sista sidan. Jag var personligen själsligt utmattad när jag väl lade den ifrån mig. Som ni kan förstå rekommenderar jag den inte för personer under arton år.

Vad som är bäst med boken är karaktärsutvecklingen. Som läsare hoppar man riktigt in i kålmaskens huvud och känner hans otroliga ångest i sitt eget hjärta. Från att till en början enbart dansa fram och tillbaka går Kalle tillslut över till boogie woogie för att på så sätt kunna ge utlopp för den omtumlande känslostorm som härjar inom honom. Det är hjärtekrossande, och tårar rann hejdlöst nedför mina kinder, ja, det är den enda bok som någonsin fått mig att gråta, och det är inget jag skäms över. Fäller man ingen tår när man läser Kalle Kålmask dansar är man ett känslokallt monster.

Den har en karaktärsutveckling som borde få författare såsom Robin Hobb och George RR Martin omåttligt avundsjuka. Fitz i The Farseer Trilogy (Sonen i Fjärrskådarna) är ett trovärdigt karaktärsporträtt, men han bleknar oundvikligen, liksom allt annat, i jämförelse med Kalle Kålmasks mångfacetterade djup.

Alldeles för många böcker inom fantasygenren är tegelstenar, se bara på Jordans, Eriksons och Martins evighetsserier. Man kan undra om det verkligen behövs så ofantligt många ord för att berätta en bra historia, och Kalle Kålmask dansar är ett otvetydigt bevis på att så inte är fallet. Det är en bok som tar på sin höjd en minut att läsa.

Det är uppenbart att författaren noga övervägt varenda litet ord, uppenbart att han/hon enbart velat ha med det mest väsentliga och avfärdat allt annat som överflödigt. De utdragna miljöbeskrivningarna i The Lord of the Rings (som får en att aldrig igen vilja lämna sitt hus för ge sig ut i naturen) är ett minne blott, och de årslånga klädbeskrivningarna i The Wheel of Time (som får en att vilja hänga sig i en sidensjal hellre än läsa en sida till om den) likaså. Redigeringsprocessen måste ha tagit århundraden. Varje mening kan ha tusentals betydelser, det finns alltså ett djup mellan raderna som jag aldrig tidigare skådat i någon annan roman. Jag skulle kunna skriva en avhandling som analyserade den här boken och jag skulle troligtvis ändå inte täcka alla dolda budskap. Låt mig ge ett träffsäkert exempel: Det står att Kalle Kålmask rullar sig i bladen, och bladen representerar naturligtvis tidens gång, vinter som blir till vår, vår som blir till sommar, sommar som blir till höst, och löven som faller till marken. När Kalle rullar sig i bladen betyder det alltså att han för en inre strid mot tidens gång, han vill inte åldras och bli en död liten kålmask, och därför vägrar han att acceptera sanningen, trots att han självfallet innerst inne vet att striden är meningslös, att han, liksom alla andra små kålmaskar i den här världen, är dömd att misslyckas. Ni förstår att jag inte kan hålla tårarna borta när jag stöter på denna melankoli.

Hur många ord jag än skriver skulle jag ändå aldrig kunna göra det här originella mästerverket rättvisa. Läs den bara, och ni kommer att bli lika lyrisk som jag. Det är tveklöst den bästa bok jag någonsin har läst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *