Koyotkvinnan och andra djurväsen

29 november 2004

Författare: Le Guin, Ursula K.

Serie: Fristående

Det här är en samlingsvolym med noveller och dikter av författaren till böckerna om Övärlden. Ursula Le Guin färdas i gränslandet mellan science fiction, realism, magisk realism och fantasy i olika berättelser som har det gemensamt att de handlar om andra perspektiv än de vi är vana vid. Varje kapitel inleds med några kommentarer av författaren.

Le Guin är en författare som är återhållsam med språket. Hon talar ofta med enkla ord till läsaren, hennes språk är närmast stramt ibland och jag upplever det som att det här är en författare som verkligen väger sina ord. Hon är skicklig på att få fram känslor och djup med mycket små medel, och novellerna och dikterna i Koyotkvinnan håller över lag mycket hög klass. Att vrida och vända på perspektiv är något som är mycket typiskt för Le Guin. Här har hon i många fall dragit det till sin spets.

I. Koyotkvinnan eller Buffalojäntor ska ni inte komma ut ikväll
En lång novell som börjar med liten flicka i öknen, den enda överlevande från en flygplanskrasch. Hon adopteras av Koyot, en kvinna som också är en prärievarg, som tar hand om henne på sitt alldeles egna burdust kärleksfulla sätt. En ömsint, vacker och lite sorgsen berättelse som präglas av Koyots vildsinta vishet.

II. Tre stendikter
Tre dikter som utgår från stenens väsen. Den första, Basalten, tyckte jag mycket om, men de andra två, Flintstenar och Mount St. Helens / Omfalos känns ganska bleka och saknar flyt. Jag får en känsla av att översättningen kan vara boven i dramat – vad som flyter på engelska gör det inte alltid på svenska.

III. Labyrinter / Hustruns berättelse
Två korta noveller där Le Guin har arbetat med en perspektivomkastning. Den första, Labyrinter, är helt enkelt fantastiskt bra. Le Guin använder en saklig prosa för att beskriva huvudpersonens lidande och Den Andres grymhet – det är enkelt, tydligt och mycket effektfullt. Den andra novellen, Hustruns berättelse, är också mycket bra. Hustrun, berättaren, talar med en andfådd och omskakad röst som berör. Det här är Ursula Le Guin när hon är som bäst.

IV. Fem växtdikter
Här har vi fyra dikter och något som egentligen snarare är en poetiskt kortnovell. De fyra dikterna är hämtade från det amerikanska landskapet och ger röst åt utsatta växter på ogästvänliga platser. Tyvärr känns det även här som att dikterna har förlorat på att översättas.
Den femte dikten, Lagerkransen, återberättar en känd myt ur ett annat perspektiv. En vacker liten berättelse fylld av vemod likaväl som vällustig livsnjutning. Den höjer sig över dikterna.

V. Vägens riktning / Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare
Jag läste Koyotkvinnan en gång för flera år sedan, och den novell som har etsat sig in i mitt minne som en av de häftigaste saker jag någonsin har läst är Vägens riktning. Återigen har Le Guin sett saker ur ett annat perspektiv (trädets) men hon har inte stannat där utan lekt med relativitet. Vem är det egentligen som rör sig? Trädet eller människan?
Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare är en klassisk sf-novell om utforskandet av en okänd värld. Vad som är udda är att utforskningsteamets medlemmar alla är galna, var och en på sitt sätt, och att växtligheten spelar en mycket stor roll. Le Guin anknyter här till sin hainska sfär, som återkommer i de flesta av hennes sf-romaner. Det enda jag egentligen har emot den här novellen är att berättarperspektivet – som är författarens – skapar en distans till novellens karaktärer. Det är också mycket kringliggande fakta som ska presenteras. Kanske ett novellförfattarens dilemma – avvägningen mellan att inte ha för mycket fakta och bakgrundshistorier i novellen, samtidigt som vissa saker måste förklaras för att läsaren ska ha någon möjlighet att förstå vad det handlar om.

VI. Sju fågel- och djurdikter
De här sju dikterna är nog de finaste i boken: den humoristiska Vad som försiggår i ekarna runt ladan, hökdikten Till Ted, ljuvliga Hittad dikt, den besvärjelselika Totem, vackra och fridfulla Vinterhedar, mystiska Människoäterskan och spökhistorien Sova ute.

VII. Den vita åsnan / Ridläger
Den vita åsnan är en kort fantasynovell om hur ett barn upplever en varelse de flesta av oss svenskar känner igen från sagan. Återigen ett bevis på att mycket kan sägas med få, men väl valda ord.
Ridläger är en ganska märklig berättelse. Le Guin har ju i hela boken arbetat med perspektivförskjutning. Här upplever man som läsare en djupare förvirring. Det är inte frågan om den i noveller ganska vanliga ”twisten på slutet” (den som får en att förstå att handlingen inte alls var den man trodde) utan snarare en gradvis förskjutning av karaktärernas personlighet. Ingenting är glasklart i den här novellen.

VIII. Fyra kattdikter
Också i de här dikterna känns det som om både Le Guin och översättaren Lena Fries-Gedin har hittat tonen. Fina bilder av en sann kattälskare.

IX. Schrödingers katt / ”Akaciafrönas författare” och andra utdrag ur Therolingvistiska Sällskapets tidskrift
Schrödingers katt är en drömskt filosofisk historia jag har svårt att få något riktigt grepp om. Det vilar något surrealistiskt över hela berättelsen, vilket förstärks av Le Guins sakliga prosa.
”Akaciafrönas författare” är en samling fiktiva artiklar om djurens språk (eller snarare poesi), skrivna med glimten i ögat men ändå med underliggande allvar.

X. Mays lejon
En novell som också är berättelsen om en novell. Le Guin börjar med att återberätta en sann historia, för att därefter avbryta sig och förklara hur hon förflyttar historien till en fiktiv värld och väver in den i en fiktiv berättelse. Det låter som ett störande avbrott, men det är snyggt gjort och är rena uppvisningen i författarteknik.

XI. Rilkes ”Åttonde Duinoelegi” / Hon gör dem namnlösa
Det här kapitlet börjar med en dikt av Rainer Maria Rilke, vilken jag avstår att recensera här eftersom författaren är en annan. Den passar dock mycket bra in i boken som helhet, då den liksom många av Le Guins noveller och dikter undersöker djurens perspektiv.
Hon gör dem namnlösa är en novell som, med Ursula Le Guins egna ord, ”måste komma sist i den här boken därför att den anger på vems sida jag står …”. Återigen använder Le Guin sitt välavvägda språk på ett poetiskt, stramt och mycket träffande sätt.

Generellt tycker jag Le Guin är bättre som novellförfattare än som poet. De flesta av hennes dikter biter sig inte fast hos mig på samma sätt som vissa av novellerna. Det är dock min subjektiva uppfattning, och det vore synd att kalla hennes dikter dåliga, för det är de inte. Vissa av novellerna i den här volymen är fullkomligt lysande, och jag skulle egentligen vilja ge boken högsta betyg bara för de novellernas skull. Andra noveller är dock mer anspråkslösa och drar ner helhetsintrycket från de riktigt höga höjderna. Sammantaget är det dock en både roande och gripande läsning fylld av aha-upplevelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *