Krigarhjärta

30 juni 2008

Författare: Larsson, Henrik

Serie: Blodsarvet del 1

”Jag har skrivit en klassisk fantasyhistoria, men slopat trollkarlar, monster och drakar och istället byggt upp en värld som påminner lite om medeltiden. Fornnordisk mytologi har varit en stor inspirationskälla.”

Det är vad författaren Henrik Larsson, själv säger om sin debutbok Krigarhjärta, som är första delen i trilogin Blodsarvet. Och jo, att det är en klassisk fantasyberättelse kan man väl knappast förneka. En bondpojkes by blir ödelagd, han spenderar några år som slav men börjar ana att det finns en hemlighet bakom hans härkomst … Släng sedan in lite förbjuden kärlek (där flickan ifråga förstås har en galen och sadistisk bror som naturligtvis hatar huvudpersonen), den trogna vännen, den skicklige krigaren som lär upp huvudpersonen och en elak kung som behöver störtas. Har man läst en del fantasyböcker, är handlingen i den här boken ingen vidare överraskning. Men även om handlingen inte är ny så kan det ju finnas andra saker som gör boken läsvärd.

Naturen i Krigarhjärta har hämtat sin inspiration från den nordiska miljön (kanske framförallt från Island) och författaren lyckas i en del stycken måla upp bilder av miljön så att man riktigt lever sig in i världen han skapat.

Historien är berättad ur förstapersonsperspektiv, vilket ger författaren möjligheten att verkligen krypa in under skinnet på huvudpersonen. Tyvärr utnyttjas inte denna möjligheten fullt ut. Även om Erik är den person som man får lära känna bäst (och som tack och lov inte är så endimensionellt god som hjältar i fantasyböcker ofta brukar vara), så får man ändå inte komma närmare honom än vad man lika gärna kunde gjort ur tredjepersonsperspektiv. Tvärtom gör förstapersonsperspektivet det svårare att komma inpå livet på de andra karaktärerna.

Till exempel Loke, Eriks bäste vän och egentligen en mer intressant karaktär, som omväxlande förvandlas från kallsinnig mördare, till charmig kvinnoförförare, till busig och lojal kamrat. Genom Eriks ögon får vi ana Lokes inre kamp och försök att förstå sig själv, men vi får inte vara där och uppleva den med honom.

Man märker att författaren har ansträngt sig för att skapa trovärdiga karaktärer med djup (i alla fall de som är på den goda sidan, elakingarna är mest elaka, punkt slut), men han lyckas inte riktigt hela tiden. På vissa ställen känns det som om han har lite svårt att hålla ihop dem. En person som beskrivs på ett visst sätt i ett kapitel, ändrar plötsligt egenskaper några kapitel senare. Ibland känns det som en nödlösning för att ge karaktären motiv att utföra handlingar som styr handlingen i den riktningen författaren vill, snarare än i den riktning som hade känts logiskt med tanke på karaktärens personlighet. Den person som författaren, vid sidan av Erik, lyckas bäst med att gestalta är nog Eriks käresta, Vanja. Hon känns levande genom hela boken och visar att författaren kan skapa trovärdiga karaktärer.

Tempot i boken är lite lugnare i början, och det är då vi får lära känna de flesta viktiga personerna, medan i andra halvan dras tempot upp, det blir mer action i form av blodiga strider och ägnas något mindre tid åt personbeskrivningarna, vilket jag tycker är lite synd men som säkert passar en del. En sak som gladde mig i början och mitten av boken är att hjälten inte är så där överdrivet och övermänskligt bra på att slåss som hjältarna ofta tenderar att vara. Tyvärr verkar författaren glömma bort det i de sista sidorna, vilket gör åtminstone mig lite besviken på slutet.

Allt som allt är det en för stunden spännande och fartfylld debutbok, som kanske inte når upp till de högsta höjderna, men som kan vara trevlig underhållning för stunden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *