Larona

9 december 2005

Författare: Bjällerstedt Mickos, Karolina

Serie: Till Esperani del 2

Karolina Bjällerstedt Mickos fortsätter sin romansvit Till Esperani med att lämna över ordet till Larona, en ung adelsdam som är förlovad med prins Rostal av Storriket. Samma krig som tvingade Mantor att fly i första boken figurerar även här, men ur en annan synvinkel, och betydligt mer påtagligt. Larona rör sig i hovkretsarna, bevittnar förhandlingar och konverserar prinsessor, och det är också politiska intriger som tar upp en stor del av handlingen. Men här finns också musik, och andlighet, och kärlek.

Porträttet av Larona är fint tecknat. Hon är en ung kvinna som gärna hemfaller åt dagdrömmar, men med alla de små bekymmer och tillkortakommanden vi vanliga människor har. Det skulle jag vilja säga är Bjällerstedt Mickos stora styrka, konsten att beskriva vanliga, dödliga människor på ett enkelt, sympatiskt och jordnära sätt. Hennes språk är lättläst utan att vara fattigt, det flyter på bra, och det är på det stora hela inget större fel på berättelsen. Att det (förutom ett stycke i slutet) hela tiden är Larona som berättar ger upphov till en del situationer som framstår som en smula krystade (som när Larona befinner sig fullt synligt i samma rum som två personer som avslöjar diverse hemligheter de borde ha hållit tyst om, med motiveringen att de anser henne oviktig), men det är egentligen småsaker. Vad som däremot slår mig när jag, så här ett och ett halvt år efter att ha läst både Mantor och Larona, sitter och bläddrar i böckerna är hur blek och vag Larona framstår jämfört med Mantor.

Som sagt, det är inget större fel på Larona. Problemet är att det inte är så mycket åt andra hållet heller. Gillade du Mantor, gillar du förmodligen Larona också. Om inte annat vill du säkert veta höra även den sidan av historien. Men Larona är tyvärr en svagare bok. Betyget blir en trea, men den är svag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *