Lejoninnans sång (hela serien)

3 december 2007

Författare: Pierce, Tamora

Serie: Fristående

Tioåriga Alanna vill inte skickas till klosterskola och hennes tvillingbror vill inte bli riddare, så de byter plats. Så börjar Alannas väg till att bli den första kvinnliga riddaren i riket Tortall på över hundra år. I Det första äventyret genomgår hon väpnarutbildning utklädd till pojke och får sina första fiender. I I gudinnans hand fortgår intrigerna vid hovet och Alanna når till sist fram till den prövning som ska göra henne till riddare. I Kvinnan som rider som en man och Gudinnans förkämpe flänger hon omkring i världen och upplever diverse äventyr, för att sedan återvända till Tortalls hjälp när riket hotas.

Till en början är Lejoninnans sång en ganska gullig och underhållande historia, men med tiden uppstår problem. Ett är att Alanna blir, som så många andra hjältar och hjältinnor, alldeles för bra för att det ska vara kul att läsa om henne. Hon är allmänt bäst på allt och det är så ointressant.

Vidare tycker jag mer om Alanna som ett envist barn än som en tramsig barnrumpa till ”kvinna”. Hon ska väl föreställa någorlunda vuxen i fjärde boken, men blir konstant klappad på huvudet av sin omgivning i ”lilla gumman”-stil och hur irriterande det än är så kan jag inte påstå annat än att hon förtjänar att bli behandlad på det viset.

Om den yngre Alanna kändes som en ganska hel person så är den vuxna Alanna ett hafsigt hopplock av egenskaper som inte verkar sitta ihop med varandra. Jag får intrycket av att Tamora Pierce inte har varit helt klar över hur Alanna ska vara som vuxen och slängt ihop henne huller om buller. Det blir exempelvis väldigt löjligt när en person som utan att tveka lägger sig i hela rikens och folkslags öden blir hysterisk för att en av hennes karlar ifrågasätter hennes val av kläder.

Ja, en anledning till att den äldre Alanna är så irriterande är hennes relationer med män. Visserligen är det ganska uppfriskande att hon hinner avverka tre olika älskare under seriens gång (till skillnad från klichébilden av krigarkvinnan som undviker män), men i övrigt känns kärleksskildringarna som en ungdomsversion av Harlequin-böcker. Alla männen är äldre och mer erfarna än hon, de raggar och hon spelar svårfångad, och när det hettar till så beskrivs det som att hon ”ger efter”, hon ”låter honom” göra ditt och datt, som att hon blev en viljelös docka varje gång. Kräkvarning.

Pierce trampar i flera av de fällor som finns när man skriver om kvinnor som ger sig in på ”manliga” områden. På omslaget till en av böckerna står det att Alanna är en bra symbol för att ”kvinnor kan”, men det är hon inte eftersom hon är så-jävla-speciell. Alanna är snarare en symbol för att orealistiska fantasyhjältar kan allt, trots att de är pyttesmå och fjantiga. Pierce har med Alanna försökt skapa en hjältinna som utmanar könsroller och sprider frön till jämställdhet omkring sig där hon drar fram, men för mig funkar det inte alls.

Nu har jag varit väldigt kritisk och det beror delvis på att jag blev väldigt irriterad på i synnerhet den sista delen och den känslan färgar av sig på minnet av de andra böckerna. Men de två första böckerna är ok och det finns flera trevliga figurer som tjuven George och katten Trogen. Och jag tror att om jag hade varit tio år yngre så hade jag älskat Lejoninnans sång och tyckt att Alanna var hur häftig som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *