Likkistförsäljaren

26 januari 2006

Författare: Berghorn, Rickard (red.)

Serie: Fristående

Likkistförsäljaren innehåller sju noveller av fem olika författare: den inleds med två kortare texter av Richard Middleton som följs av antologins längsta berättelse, E T A Hoffmanns “Sandgubben”. Därefter kommer Fjodor Dostojevskijs “Bobock” och Arthur Conan Doyles “Thoths ring” och avslutningsvis två kortnoveller av antologins redaktör, Rickard Berghorn.

Den första kortnovellen, “Likkistförsäljaren”, som även gett antologin dess namn, är välskriven och öppnar lovande. Tyvärr lyckas Middletons andra text, “Fågeln i trädgården”, inte riktigt förvalta det. Den bitvis drömlika berättelsen om pojken Toby och hans alkoholiserade omgivning blir aldrig riktigt engagerande; lyfter aldrig till några högre höjder.

I Hoffmanns “Sandgubben” får översättningen mig att rycka till redan i andra stycket när huvudpersonens fästmö Clara kallas “Clärchen”, behållet från tyskan och satt inom citationstecken. Frågan är om inte kunskaperna om tyska diminutivformer har minskat en aning hos den tilltänka läsarskaran sedan den anonyma översättningen ursprungligen gjordes, såvida det inte var ett misslyckat grepp redan då; risken att en inte tillräckligt språkligt bevandrad läsare halkar på det utan att förstå det (ungefär ett tillgivet “lilla Clara”) och på så sätt blir negativt inställd redan i inledningen känns alldeles för stor. Texten kan förmodligen över huvud taget vara ganska tung att sätta sig in i: språket är, som presentationen medger, en aning snårigt och även om novellen har en ganska kort startsträcka så är passagen efter det för lång för sina händelser och texten tappar en del av den stämning den har byggt upp på bekostnad av att visa upp relationen mellan huvudpersonen, Nathanael, och Clara. Det är synd, för grundidén — nu, två sekler senare, visserligen något mer använd än när novellen skrevs — och de bitar där skräckmomentet är som mest närvarande är riktigt bra.

Fjodor Dostojevskijs “Bobock” är en småunderhållande skröna om händelser på en kyrkogård en dag när en man dras dit av en begravning han egentligen inte är särskilt intresserad av att gå på. Det är en lättsam text, “mystik och fars i en egenartad blandning” som den beskrivs i presentationen. Därefter följer Arthur Conan Doyles “Thoths ring”, om en mumie och en kärleksaffär genom årtusendena. Novellen är en fascinerande historia och en välskriven text; absolut någonting av det bättre jag har läst som andas den typen av exotism.

Ett av problemen med att läsa något äldre litteratur är att man får lära sig att ha överseende med många unkna föreställningar. Ibland går det att helt ignorera som en del av tidens anda, ibland är det svårt att ändå inte låta det picka irriterat på medvetandet. Mitt största problem den här gången är tanken att en persons karaktär skall avspeglas i det yttre — ur en litterär synvinkel egentligen helt onödigt, men ibland ändå svårt att låta bli.

Rickard Berghorn må själv tycka att skräcken kring förra sekelskiftet är den mest intressanta som skrivis, men det känns ändå som om hans egen stil sticker av en aning mot de övriga novellerna och “Flickan jag mötte på motorvägen” känns malplacerad såväl vad det gäller språk som tema. Det gör likväl inte så mycket; novellen om en man, en kvinna han stöter på och problemen med läkarmottagningar i närheten är fortfarande en av dem jag tyckte allra bäst om i antologin. Den lever på sin stämning och sin närvarokänsla, och gör det väl. Då är den avslutande “Liftare”, som jag tyvärr aldrig tycker riktigt lyfter, svagare och känslan blir att cirkeln är sluten: novellerna i början och slutet är två från vardera författare, och båda har först bidrag som är antologins starkaste som sedan följs av noveller som hamnar bland de svagare. Likkistförsäljaren är ändå en trevlig antologi; omväxlande läsning och absolut någonting för den som har ett särskilt intresse för äldre skräck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *