Lilith

13 oktober 2007

Författare: McDonald, George

Serie: Fristående

George MacDonalds Phantastes brukar sägas vara den första fantasyromanen och hans böcker var en viktig influens för författare som C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien. Länge har bara några av hans barnböcker funnits översatta till svenska, men förra året gav förlaget Alastor Press ut romanen Lilith, som räknas till MacDonalds mest komplexa verk.

Lilith gavs ut första gången 1895. Huvudpersonen är herr Vane, som under en paus i studierna besöker sitt föräldrahem. Där går han genom en spegel på vinden och kommer till en annan värld. Om man bara ser till handlingen är boken ett äventyr, om än berättat med en ganska stillsam ton. Vane vandrar omkring i den andra världen och möter många olika fantastiska varelser, bland annat en grupp barn som inte blir vuxna och han ger sig själv uppgiften att befria dem från deras fiender. Han kommer till Bulika, en stad där folket lever i skräck, och han ömsom förtrollas av, ömsom skräms av och slåss mot dess härskarinna.

Lilith är dock en bok som innehåller mycket mer än handling, fantasifulla scenerier och varelser och vackert språk. Som det står i det intressanta förordet kan man också se det som att när Vane går genom spegeln stiger han in i sitt eget undermedvetna och för att ta sig ut måste han förstå vem han är. Centrala teman i Lilith är liv och död. Herr Korp, som hade visat sig i Vanes hus och som är anledningen till att han gick genom spegeln, talar mycket med Vane om döden. ”Du kommer vara död så länge du vägrar att dö”. Innan man har förstått döden kan man inte leva på riktigt. Låter det lite klurigt? Det är det. Lilith är fylld av filosofiska tankar och intressant symbolik – i synnerhet kristen sådan. Liv, död, drömmar, medvetande, synd, tillit, förståelse och förlåtelse. Det är en bok med många bottnar och den utmanar läsaren att tänka, istället för att bara följa med i berättelsen. Den kräver fullständig uppmärksamhet och förmodligen skulle den vinna på att läsas flera gånger.

Tyvärr är den också en sådan bok i vilken jag kan se väldigt många goda kvalitéer, men inte känna dem. Lilith är behaglig läsning just när jag läser, men när jag lägger den ifrån mig längtar jag inte tillbaka. Av någon anledning blir jag inte fångad och indragen. Kanske beror det på den drömska känsla som texten ger, den glider undan, ogripbar. Allt utspelar sig som på avstånd och blir suddigt när jag försöker titta närmare.

Jag läste en annan recension, där skribenten uttryckte något i stil med att tiden har sprungit ifrån Lilith. Kanske är det så. Åtminstone har tiden sprungit ifrån herr Vane för min del – jag irriterar mig ofta på hans sätt att tänka och uttrycka sig och kanske är det därför jag sällan bryr mig om honom. Jag kommer antagligen att plocka upp boken någon gång igen, men inte för själva läsandets skull utan för att den är en intressant del av fantasyns historia och ett intressant studieobjekt i sig själv. Att boken avslutas med en välskriven artikel om MacDonald av Annika Johansson är ett stort plus.

Jag kan inte sätta betyg på Lilith. Ignorera siffran.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *