Malazan Book of the Fallen (bok 1-6)

14 december 2006

Författare: Erikson, Steven

Serie: Fristående

Ordet episk i kontexten fantasy är något som klingar falskt i flera människors öron, många lägger pannan i djupa veck och suckar tungt vid komplexa intriger och trådar som sträcker sig åt alla möjliga håll, och många river ut sina egna ögon av avsky när sidoantalet i en bok når över femhundra, eller, ännu värre, när det krävs över fyra böcker för en författare att berätta en historia. Och jag säger inte att det är något fel med att vara av den åsikten — i vissa fall kan jag hålla med dem — jag dömer nämligen inte ut någon här, smaken är, som bekant olika, och det här är ingen fråga om rätt och fel. Men om ni vet med er att ni tillhör den grupp av människor nämnd ovan bör ni ta den här ”recensionen” med en nypa salt för den riktas inte till er. Om ni däremot vet med er att ni kan uppskatta en bok trots att sidoantalet är över femhundra, om det inte gör er något att en serie består av många böcker — förutsatt att böckerna är bra, naturligtvis — eller om George R.R. Martin kanske är er favoritförfattare, ja, då rekommenderar jag er att läsa igenom den här ”recensionen”. En författare som tagit sig an uppgiften att skriva episk fantasy är Steven Erikson som med sin serie Malazan Book of the Fallen har skapat en gigantisk värld så mystisk att man nästan kan känna en vind som talar om svunna tidsåldrar när man vänder på bladen, som har skapat karaktärer så tyngda av upprepade krig och ett skoningslöst våld att man nästan kan känna den bördan på sina egna axlar samtidigt som man läser.

Notera att det här egentligen inte är en recension. I och med att serien inte är färdigskriven, än så länge har enbart sex av tio böcker publicerats, kan jag självklart omöjligt recensera den i sin helhet. Det här är helt enkelt en bedömning av de sex första böckerna, vad jag tycker om serien så här långt, och helst av allt skulle jag inte vilja ge något betyg, men då det dessvärre är omöjligt ber jag er att enbart ägna siffran därnere en hastig glans och istället koncentrera er på texten, vilket, vid närmare eftertanke, egentligen gäller för alla recensioner, men kanske i synnerhet denna. Jag tänker för övrigt inte gå in på en beskrivning av handlingen, den är alltför komplicerad och hur jag än gjorde skulle det ge ett förvirrande intryck. Så jag hoppas att ni har överseende med att jag utelämnar det.

Det är vanligt att man jämför den här serien med George R.R. Martins A Song of Ice and Fire, och det finns en del likheter, båda serierna är nämligen osannolikt komplexa och om man borrade ett hål rakt igenom jorden och skrev upp alla namn på karaktärerna under varandra på ett avlångt papper som man sedan vevade ner i hålet skulle det nå ända ner till jordens kärna. Båda serierna är också blodiga och mörka, och har en vemodig stämning över sig (Erikson har dock betydligt mer humor i sina böcker). Men där slutar likheterna. Martin är känd för att i sina böcker — trots en del fantastiska inslag såsom drakar — ha en realistisk stämning. Allt vad vi, i vår verklighet, klassar som realistiskt kan dock kastas över axeln vid läsandet av Erikson och jag anar att det krävs en stor acceptans för det ofattbara när man läser hans verk, inte för att folk som älskar fantasy någonsin borde anklagas för att ha just det problemet. Det viktigaste är att allt i en bok är logiskt inom de ramar, hur breda de nu kan tänkas vara, som författaren själv har skapat, och ett dilemma med fantasy är, enligt mig, att författare ofta antingen struntar i att från första början hålla sig inom några ramar, eller gör det mycket enkelt för sig och enbart lånar de ramar använda av Tolkien, och i båda fallen, i synnerhet det senare, blir resultatet allt annat än lyckat.

Erikson har väldigt mycket magi i sina böcker och det finns flera karaktärer som är ofantligt mäktiga. Jag brukar vanligtvis ogilla när det enbart finns EN karaktär som överskuggar alla andra i styrka, som exempelvis i Bishops The Black Jewels Trilogy, där en ensam karaktär är så fruktansvärt kraftig i jämförelse med alla andra att det känns ologiskt och något ointressant. I Malazan Book of the Fallen, precis som i The Amber Chronicles av Zelazny, finns det ett stort antal mäktiga personer, men i och med att de är många till antalet står ingen ut ur mängden, och, kanske viktigast, ingen kan vara alldeles säker på att överleva. Eriksons värld håller sig inom breda ramar, ja, men det är också ett bevis på att han, till skillnad från alla fantasilösa författare därute som enbart följer ni vet vems fotspår, har insett möjligheterna en författare som skriver fantasy har, han har skapat sina egna ramar och målningen mellan dem är inget mindre än fantastisk.

Det här är intelligent fantasy när den är som bäst. Erikson förväntar sig att läsaren koncentrerar sig, och han förklarar inte alltid det som inträffar, något som möjligtvis kan irritera vissa. För de som söker hjärndöd och tillfällig underhållning finns det flera böcker som passar det syftet bättre, som inte kräver lika mycket tankeverksamhet för att man ska hänga med i handlingen. En av de absolut största fördelarna med Erikson är hur oförutsägbar han är, hans förmåga att komma med intressanta och, stundtals, förvirrande vändningar när man minst anar det.

Det är ofta svårt att bedöma vilka som är onda och goda i böckerna — visserligen varierar detta från bok till bok — och det handlar egentligen mest om från vilket perspektiv man väljer att se händelseförloppet. De flesta karaktärerna ligger på en gråskala mitt emellan svart och vitt vilket gör dem flerdimensionella och svåranalyserade. Glöm alla blåögda och oskyldiga bondpojkar som, ovetande och naiva, ger sig ut för att rädda världen, och om Erikson skulle introducera en sådan karaktär anar jag att han enbart skulle göra det för att få möjligheten att plågsamt ta livet av honom när han väl lämnat stugan och säkerheten bakom sig. Är det något Erikson visar oss är det, trots allt, att mänskligheten är grym och att de godtrogna knappast överlever länge. Ledsen, Rand al’thor, i Malazan imperiet skulle du vara spetsad, styckad och bränd på bål innan du ens hunnit lämna Tufloden. Vissa skulle kanske påstå att det inte vore någon större förlust, men själv skulle jag gråta en skvätt.

Vissa av böckerna kan ses som relativt fristående, men jag rekommenderar verkligen att ni läser dem i den ordning de är skrivna. Erikson drar aldrig ut på en handling in i ett absurdum, tempot är oftast snabbt, och hittills har varje del i serien haft ett mäktigt klimax. Jag känner till få författare, om några, som är lika skickliga på att leverera halsbrytande, intensiva och tillfredsställande avslut som Erikson, vilket leder till att varje bok, samtidigt som de är en del av en serie, också kan uppskattas i sig själva.

Nedan följer en kort kommentar om varje bok, och ni behöver inte oroa er för spoilers:

Gardens of the Moon: I den här boken är det oerhört svårt att avgöra vilka som är onda respektive goda, och det inträffar flera överraskningar under bokens gång. Jag blev omedelbart förälskad i serien; mitt enda klagomål är att den, i likhet med A Game of Thrones, är något svår att komma in i då man verkligen kastas in i mitten av intrigen, och det kan ta ett tag innan man återfår balansen och börjar förstå vad det handlar om. Den är också sämre skriven än de resterande delarna.

Deadhouse Gates: Den här är möjligtvis min favorit i serien. Den är oförutsägbar och spännande, och det är tydligt att Erikson har förbättrats rent språkligt sedan sist. Den är även synnerligen tragisk med ett avslut som får ens hjärta att slitas från bröstkorgen. En av mina favoritböcker, alla kategorier, och den är väl värd förlusten av ett hjärta.

Memories of Ice: Handlingen är inte lika intressant som i de två tidigare delarna och den är något för lång för sitt eget bästa, men ett antal minnesvärda och gripande scener fastklistrade för evigt på min näthinna — inte ens en kirurg kunde få bort dem — för att inte tala om några överväldigande och mäktiga strider, gör den, trots det, till en väldigt behaglig läsning, även om ”behaglig” kanske inte är rätt ord.

House of Chains: De komplexa intrigerna och striderna, både de inom karaktärerna och de på slagfältet, är otroligt underhållande. I överlag intresserar handlingen mig mer än i Memories of Ice och det här är en bok där det lönar sig att koncentrera sig på detaljer.

Midnight Tides: En underbar läsupplevelse, och även om den inte var lika gripande som Deadhouse Gates fann jag återigen vissa scener oförglömliga. Här finns det ingen strid mellan det onda och det goda, snarare mellan två sidor mer eller mer mindre illvilliga och det är upp till dig att avgöra vilken du vill stå på. Boken innehåller också förvånansvärt mycket humor som variation från alla hemskheter som inträffar, och det är antagligen den mest filosofiska av dem. Deadhouse Gates och Midnight Tides är hittills mina två favoriter i en serie som enbart består av mer eller mindre strålande böcker.

The Bonehunters: En av de mer oförutsägbara böckerna i serien, och den binder på ett fascinerande sätt ihop trådarna från de tidigare delarna. Den känns lite som en uppbyggare i och med att den, till skillnad från tidigare böcker, lämnar flera cliffhangers i slutet, men i så fall är det ett praktexempel på hur en bra uppbyggare ska se ut. Även om den inte riktigt kommer upp i samma klass som Midnight Tides och Deadhouse Gates var den ett nöje från första sidan till den sista.

Serien är dessvärre inte helt utan nackdelar, av vilka den största är Eriksons tendens att då och då återuppliva döda karaktärer. Döden är i mina ögon något slutgiltigt, och den bör inte trivialiseras med. Ibland kan det också kännas som om vissa av karaktärerna har övat in sig på vad de ska säga i årtusenden innan de faktiskt yttrar orden, det påminner mig något om Vances Tales of the Dying Earth, och det är inte helt realistsikt. I jämförelse med alla överväldigande fördelar blir dessa få nackdelar dock tämligen obetydliga.

Malazan Book of the Fallen är en serie i vilken varje bok hittills har hållit en häpnadsväckande hög kvalitet, än så länge inga Crossroads of Twilight eller A feast for Crows, alltså, och jag kan tveklöst säga att Erikson tillhör den lilla grupp — i vilken man bland annat kan finna George R.R. Martin och Robin Hobb — som består av mina favoritförfattare. Malazan Book of the Fallen är en lång serie som är väl värdig den otroliga tid det tar att läsa den, och om jag vore en hund, vilket jag lyckligtvis inte är, skulle jag dregla vid tanken på att Reaper’s Gale kommer om mindre än ett halvår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *