Människohamn

2 juni 2008

Författare: Ajvide Lindqvist, John

Serie: Fristående

John Ajvide Lindqvists böcker har följt ett otrevligt mönster. Den mycket starka debuten Låt den rätte komma in följdes av den inte riktigt lika lysande Hanteringen av odöda, som i sin tur följdes av novellsamlingen Pappersväggar som inte heller den nådde upp till sin föregångares nivå. Så jag oroade mig för att bli besviken på Människohamn, att det skulle vara ytterligare en av de böcker som visserligen är väldigt bra men ändå mindre än jag förväntade mig. Jag oroade mig i onödan. Människohamn är fantastisk.

Människohamn utspelar sig på Domarö i Roslagens skärgård. Anders återvänder till sin stuga, för att söka efter dottern Maja som försvann spårlöst en vinter. Nersupen och nerbruten börjar han rota och finner både öfolkets livsfarliga band med havet och en oväntad närvaro. Alla de försvunna, finns de kvar bland oss ändå?

Något som slår mig är att det övernaturligas roll känns dämpad i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare verk. Det råder verkligen ingen brist på magi, spökerier och uråldriga krafter i Människohamn men ändå känns det som att det kommer på andra plats, hukar och väntar på sin tur ett steg bakom skildringen av människorna. Kanske har det också att göra med att det är havet som är fienden och det är så stort, så ogripbart. Det är egentligen inte en dålig sak, men orsakar en viss saknad hos mig. Jag vill ha mer. Men inga monstrositeter ur djupen skulle egentligen kunna konkurrera med karaktärerna, för de är verkligen något extra. Det finns både krypande skräck och rent äckel i Människohamn, men de dominerande intrycken är ändå sorg och saknad. Väntan. Vemod. Envishet. Att hålla fast vid andra.

Ajvide Lindqvist har gång på gång visat att han är bra på att gestalta människor på ett sätt som får dem att verka helt kompletta och levande in i minsta detalj och i Människohamn överträffar han sig själv. Här får skärgårdsfolk och inflyttade stadsbor breda ut sig ordentligt, deras hela livshistorier målas upp, generation efter generation på en fördömd ö i havet. Jag blir slukad, i synnerhet av det gamla paret Simon och Anna-Greta – han illusionist, hon smugglardotter som vet hur man överlever – som är de mest fängslande romanfigurer jag har mött på mycket länge. De Morrissey-citerande spökena som har nämnts i nästan varenda recension är antagligen inte jätteroliga för någon som inte har koll på The Smiths, vilket jag inte har. Jag är mer förtjust i att de åker flakmoppe och placerar en GB-glassgubbe utanför dörren för att skrämmas.

Även språkligt är Ajvide Lindqvist säkrare än någonsin. Det enda jag egentligen inte är nöjd med är slutet. Kanske är sluten hans svaghet, med tanke på att han i Pappersväggar hade med en lång epilog till Hanteringen av odöda. I Människohamn är problemet att slutet känns ofullständigt. Att avsluta en roman där allt har fått ta sin tid med att plötsligt hugga av den och lämna massor av frågor om hur det ska gå sedan, fungerar inte särskilt bra. Men ändå. Läs!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *