Minotauren 26-28

13 februari 2006

Författare: Berghorn, Rickard (red.)

Serie: Fristående

Det senaste numret av tidskriften Minotauren är omfångsrikt: efter en tids mer eller mindre ofrivilligt uppehåll på grund av tryckeribyte kommer tidskriften med ett trippelnummer på närmare tvåhundra sidor. Med en textstorlek som gör att mycket får plats på varje sida gör det numret innehållsrikt och längre än till exempel antologin Likkistförsäljaren, som nyligen recenserades på Catahya, från samma förlag som ger ut tidskriften.

Minotaurens starkaste kort den här gången är presentationerna av de tidiga fantasyförfattarna George MacDonald och lord Dunsany. Den förstnämnde har skrivit bland annat Phantastes (1858) som ofta brukar utnämnas till världens första fantasyroman. Annika Johansson och Martin Andersson bjuder på var sitt välskrivet porträtt som fungerar som utmärkta introduktioner av MacDonalds och Dunsanys liv och författarskap. För den som inte har bra koll på genrens historia och vill veta mer om två av dess absolut viktigaste författare kan numret vara värt att läsa bara av den anledningen.

Dessutom har Pål Eggert skrivit en artikel om Michael Moorcock, som är ett av det viktigaste namnen inom fantasygenrens utveckling under nittonhundratalets senare hälft. Det är ett otacksamt uppdrag att försöka ge en bild av en så produktiv författare på bara elva sidor, men det är en helt acceptabel genomgång av Moorcocks barndom och viktigaste fantasyverk, särskilt vad det gäller balansen mellan lag och kaos. Dock skall ett varningens ord utfärdas för den som vill läsa Moorcocks texter och tycker att det finns en poäng i att inte ha berättelsens stora drag klarlagda framför sig: artikeln illustrerar sina slutatser med hjälp av upplösningarna i många av Moorcocks viktigaste böcker.

På artikeln följer Pål Eggerts personliga redogörelse för hur det var att växa upp med Elric (Michael Moorcocks förmodligen mest kända litterära skapelse) bland Jehovas vittnen under namnen “Hur Stormbärare räddade min själ”. Det är en småunderhållande text, som lyckas hålla sig till ämnet tillräckligt väl för att fungera. Detsamma kan tyvärr inte sägas om Bertil Falks “Morgondagen i backspegeln” om äldre sf och Jules Verne-Magasinet, som Falk återuppväckte i slutet av sextiotalet och gav ut under några år innan Sam J Lundwall tog över. Han verkar halvt ursäkta sig mot slutet med “Det kan tyckas som om det här blivit lite av en självbiografi, men så inbilsk och exhibitionistisk är jag inte < ...> Jag blev helt enkelt ombedd av Rickard Berghorn att skriva ned minnen med anknytning till sf, fandom, Alvar och JVM” men efter att ha irriterat sig på utflykter om middagar och vem som var på Falks äldsta dotters konfirmation räcker det inte. Den röda tråden ser urtvättad ut och texten känns som om den saknar mål.

Utan mål känns också Per Faxnelds intervjuartikel om Freddie Wadling; jag kan tänka mig att det skulle vara förvirrande läsning för den som inte tidigare hade någon som helst koll på vem Wadling var och även när man har det verkar det finnas hål där någonting saknas. Bättre är då Annika Johanssons båda krönikor: en om avsaknaden av den självuppoffrande hjälten i modern populärkultur utanför fantasyn och en om de möjliga negativa sidorna av teknikens framfart för bokutgivningen. Jag ser personligen inte det faktum att förläggare utannonserar böcker som ännu inte tryckts som existerande i väntan på att få in beställningar för att sätta igång med PoD-tryck som ett enormt problem, men det är läsvärda funderingar.

Recensionerna — både om böcker och tidskrifter — mäter i trippelnumret trettio sidor och behandlar så skilda saker som rollspelsfantasy från Margaret Weis & Tracy Hickman (Storm över Ansalon till tolv danska författares moderniseringar av H.C. Andersen-berättelser (Reisekammeraten og andre H.C. Andersen-historier i nye klæder). Dessutom finns i numret en lista som försöker samla och om möjligt kommentera alla svenska skräckfilmer som spelats in på ett någorlunda professionellt sätt.

Skönlitterärt bjuder Minotaurens trippelnummer på en kort pjäs och tre noveller. Överlag känns de svagare än tidskriften brukar kunna erbjuda: André de Lords dramastycke “I telefon” beskrivs med orden modern uppfinning skapar hjälplös skräck, men skräckkänslan stannar hos huvudpersonerna utan att rinna över till läsaren. Då är novellerna bättre. Varken Poppy Z Brites “Nervernas härskare” om ett Calcutta där de döda vandrar omkring eller Håkan Lindgrens “Nätet” om vad som finns under jord är av den klass att de kommer stanna med mig som läsare någon längre tid, även om de inte är dåliga noveller. William Hope Hodgsons avslutande långnovell “Svinvarelsen” lyckas dock mycket väl med att skapa en skrämmande och obehaglig atmosfär och är det starkaste skönlitterära kortet.

Minotauren 26-28 är ändå ett nummer som bör läsas huvudsakligen för sina artiklars skull. Den som vill ha bra introduktioner till fantasyförfattare som spelat stor roll för genrens utveckling lär få leta efter en bättre chans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *