Mort

23 januari 2003

Författare: Pratchett, Terry

Serie: Fristående

Pratchett är en hyllad författare, en som jag faktiskt är nästan obekant med. Länge gick jag och undrade hurdan denne gubbe egentligen var. Det ena ledde till det andra, och slutligen låg jag i min lässoffa med en av hans romaner om Skivvärlden.

Mortimer, med kortnamnet Mort, är en ung tonåring. Den stackars pojkens anlag har sett till att kroppen är helt fri från muskler och fett, vilket gör att hans kropp tycks bestå av knän och spetsiga armbågar.
Den unge Morts sinne är också lite slött, eftersom en massa förströdda tankar födds i hans huvud hela tiden. Det gör honom till en dålig lyssnare och får honom dessutom att verka dum. Morts far är orolig för sonen. Genom lite övertalning får han Mort att ta anställning som lärling.
Att självaste Döden skulle ta Mort som lärling hade nog ingen väntat sig, allra minst Mort själv. Dödens arbete är att skyffla bort alla själar från Skivan när deras kroppar dött. Vem, var eller hur någon dör spelar ingen roll, eftersom arbetet ändå är detsamma. DET FINNS INGEN RÄTTVISA, BARA VI, är en av Dödens favoritrepliker.

Författaren ifråga är beryktad för att ha en mycket originell stil. Därför valde jag från början att inte jämföra handlingen och språket med annat jag tidigare läst. Det var klokt gjort av mig, eftersom jag bemöttes av något jag är mycket ovan vid.
Språket är något av det bästa jag stött på, eftersom alla metaforer och jämförelser är klockrena samtidigt som de har en komisk underton. Tonen var hela tiden mycket lätt och fängslande, något som får mig att tänka på Eddings och Gaiman. Nu vill inte jag säga att Pratchett skriver och inte skriver lika som dem, eftersom det verkligen inte är så. Det är just stämningen som är ganska identisk.
Så till handlingen då; inte världens bästa kanske, men den höll. Det var som ett hopknölat garnnystan ibland – det kunde gå mycket fort fram. Humorn fanns där, inte lika patetiskt tydligt och enkelspårigt som i Eddings fall, utan precis där det skall vara. Läpparna spändes till ett nöjt flin i vissa skeden.
Jag har en teori: Om man väl har hittat den typ av böcker man är ute efter är det svårt att inte sakna det man vill ha. Jag har till exempel en viss förkärlek till regnig High Fantasy. Därför känner jag att Pratchett, det underbara språket och humorn till trots, inte är den typ av författare jag helst läser. Mort var en mycket fin bok på ett sätt, samtidigt som den var lite tråkig på ett annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *