Någonting odödligt

26 oktober 2006

Författare: Kullander, Henrik

Serie: Fristående

En vacker försommardag 1999 hittas, under ett vägbyggnadsprojekt, ett skelett i den småländska myllan, men skelettet är inte vilket skelett som helst, det ser ut att vara resterna efter en begraven ängel; ett resligt människoskelett med mäktiga vingar på skulderbladen. Samtidigt är, från olika håll och av olika anledningar, ett gäng gamla barndomsvänner på väg till hemsocknen över sommaren och de får alla höra talas om det märkliga fyndet men blir inte riktigt lika förvånade som resten av världen. Parallellt berättas historierna om utredningen av fyndet 1999 och det glada kompisgängets, som brukade kalla sig ”Deus vult”, sista sommar innan de skulle splittras tillika det glammiga och glittriga åttiotalets sista varma årstid, och historierna vävs ihop och förvecklas, är det egentligen bara gamla ben som kommit upp i ljuset eller är det något mer? Har de rent av valt att bli hittade och frisläppta just nu, och vad tyder isåfall det på, är rentav Domedagen att vänta imorgon om inte någon offrar sig?

Någonting odödligt är Henrik Kullanders andra roman, och tar utgångspunkt i hans gamla barndomsområden och vänners upptåg från den vildare ungdomens tid. Det är färgstarka karaktärer som skildras, en gång nära vänner som växt ifrån varandra efter att de splittrats, där den tystlåtne Vraket står för kontinuiteten och kanske stagnationen då han är den ende som valt att stanna kvar i hemtrakterna. Sakta närmar sig Kullander sina karaktärer och kan, tack vare det dubbla perspektivet och tidshoppen, ge differentierade och goda skildringar av dem, vilket stödjer den, annars till och från, lite svaga berättelsen. Sidokaraktärer existerar i stort sett inte, det handlar om de fyra och vad de upplever ihop och på sina egna håll.

Händelsekedjan känns till en början stor, splittrad och ogripbar och räddas tyvärr först lite för sent för att riktigt engagera, om målet var att överraska lyckas det tyvärr inte riktigt, inte heller lyckas man följa tråden genom romanens vindlingar och vändningar i tid och rum. Igenkänningsfaktorn håller uppe intresset under de inte riktigt lika starka partierna av berättelsen och jag funderar på om alla har dessa personer i sin omgivning, bara förklädda under olika namn, och om ovissheten eller otryggheten är de enda faktorer som kan få människor att hålla ihop och sams under långa svåra perioder.

Nyskriven svensk fantastik är alltid trevligt att läsa, jag kan dock inte låta bli att undra varför jag inte hört talas om denna bok förrän en bekant alldeles apropå nämnde den i förbigående alldeles nyss, den är välskriven, trots sina missar, och blir alltmer engagerande. Parallellerna till John Ajvide Lindqvist är inte långt borta, det är två författare uppfostrade i det svenska folkhemmet, om än under ytterst olika förutsättningar, den ene i storstadens betong och den andre i det vilda Småland, som ger sin bild av vad som skulle hända om otryggheten och ovissheten plötsligt drabbar vårt annars så stadgade och kontrollerade land. Vem som egentligen är att lita på när ingen vet någonting är en svår fråga bara att ställa, ännu svårare att få besvarad. Kullander blir dock inte riktigt lika gripande som Ajvide Lindqvist, det kan dock vara bara det avsaknade skräckmomentet som inte tvingar till detta engagemang utan till ett mer stillsamt funderande över vårt folkhems utsatthet och förvirring, så fort någonting flyger iväg med vår visshet om alltings inordning i världen, för vem skulle egentligen offra sig för den okända mänskligheten?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *