Naondel

21 september 2016

Författare: Maria Turtschaninoff

År: 2016

Förlag: Berghs/Förlaget

Serie: Krönikor från Röda Klostret del 2

Maria Turtschaninoffs Naondel är den andra publicerade och fristående delen i Krönikor från Röda Klostret, och utspelar sig många år innan den första boken, Maresi. Naondel är berättelserna om ursystrarna, de åtta kvinnor som anlade klostret decennier innan Maresis ankomst till ön där kvinnor lever i fria att utbilda sig och leva sina egna liv, långt bort från våld och förtryck. Naondel tar sin början i ett land långt bort från Menos, där Kabira växer upp som den äldsta av fyra barn till en kryddhandlare vars framgång beror på den kraftfulla källa som finns gömd på deras marker och som Kabira ser efter, trots att resten av hennes familj anser att källans kraft bara är skrock.

Men Kabiras fridfulla liv slås i bitar när hon träffar på Iskan, visirens ambitiösa och högdragne son, som hon inte kan låta bli att både dras till och irritera sig på. I ett försök att sätta honom på plats visar hon honom källan och han blir besatt av dess makt och tanken på att ta den i besittning och använda den för att lägga världen under sig. Han tvingar Kabira att bli hans första hustru och fastlåst i ett destruktivt äktenskap kan hon bara maktlöst se på medan han tar källan ifrån henne, förgiftar deras söner mot henne och för med sig slavkvinna efter slavkvinna hem till sitt harem: nomaden Garai, drömväverskan Orseola, krigaren Sulani, sexarbetaren Clarás och prästinnan Iona, som alla behandlas lika illa, eller värre, som hon själv. Men det är tillsammans med dessa kvinnor och tjänarinnan Estegi som Kabira en dag kommer anlägga det Röda Klostret och Naondel är berättelsen om den långa vägen dit.

Där Maresi är en rättfram och jordnära berättelse är Naondel betydligt mer intrikat och episk. Jag tyckte mycket om Maresi just på grund av det snäva perspektivet, jag-formen och det makliga tempot genom vilket berättelsen byggdes upp med långa beskrivningar av det vardagliga livet på den skyddade ön. Naondel är en berättelse med större proportioner. När Turtschaninoff intervjuades på det här årets Swecon berättade hon att hon ibland önskade att hon var bättre på att planera ut bokföljden i förväg – hade hon vetat att hon skulle skriva Naondel innan hon skrev Maresi hade hon för enkelhetens skull gjort ursystrarna färre, skämtade hon. Boken lider inte av sina många karaktärer, men det vidgar utan tvekan perspektivet, och världen. Det är inte en dålig sak – Turtschaninoff är den antagligen mest skickliga författaren när det gäller världsbygge jag stött på inom nordisk fantasy. Visst är karaktärsgalleriet en aning överbelastat och speciellt de av systrarna som dyker upp senare i berättelsen och får mindre plats är lite svåra att hålla isär, men överlag väver Turtschaninoff samman de åtta berättarperspektiven mycket bra och bygger med säker hand upp de olika karaktärerna och de vitt skilda världar de kommer ifrån.

Det är svårt att diskutera Naondel utan att prata om bokens skildringar av kvinnor och förtryck. Även om jag vänder mig lite mot bokseriens synbara tes om att kvinnlig homosocialitet och systerskap bara verkar kunna födas ur förtryck och rollen som väldigt specifik kvinnlig uppoffring får spela i romanens narrativa klimax (vilket dock sker mer nyanserat här än i Maresi), så är det ytterligare ett område där Naondel lyser. Inte bara skapar Turtschaninoff en skara fängslande och engagerande kvinnliga karaktärer utan lyckas också finstämt navigera hur patriarkalt förtryck i dess skoningslösa vidsträckthet ändå drabbar olika kvinnor på olika vis. Samtliga kvinnor drabbas av Iskans sjukliga maktbehov, men inte på samma vis – krigaren Sulani, som till en början misstas för en man, Orseola som är svart och Clarás med sitt deformerade ansikte mottar en annan behandling än den i enlighet med Iskans förväntingar mer traditionellt kvinnliga Kabira, eller Garai som beundras för sitt ljusa hår.

Det jag också gillar med boken är att där Turtschaninoffs tidigare verk fokuserat på unga kvinnor så får vi här följa framförallt Kabira, som börjar berättelsen som tjugoåring, men också de andra kvinnorna under i stort sett hela deras livspann. Alltför ofta är kvinnliga karaktärer bara användbara i ett skede av sina liv – antingen som jungfru, moder eller hagga, för att återvända till den klassiska treenighet som också aktiveras i Maresi. I Naondel rör sig de kvinnliga karaktärerna mellan, genom och bortom dem och trots att berättelsen är skriven så att karaktärerna ibland framstår som närapå arketypiska, är det det som håller dem så levande.

Betrakta betyget som 4,5.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *