Neverwhere

3 november 2008

Författare: Gaiman, Neil

Serie: Fristående

Jag har ju hört otroligt mycket bra om Neil Gaiman, och framför allt då just Neverwhere, så det var inte helt utan förväntningar som jag började läsa den. Ibland kan det vara oerhört svårt för böcker att leva upp till upphypade förväntningar, men i det här fallet så fick jag bara något helt annat. Varken bättre eller sämre än jag förväntat mig, bara väldigt annorlunda.

Hela boken är som en enda drömsekvens och inte så lite surrealistisk här och där. Språket är förnöjsamt och det flyter på bra och sidorna flyger förbi, utan att det på något sätt känns som att historien har ett speciellt högt tempo.

Det finns ett antal roande litterära referenser, och då missade jag säkert en hel del ändå, så det är ingen tvekan om att Gaiman är beläst, och vet vad han pysslar med. Men på något sätt känns det för mig som att Gaiman mer skriver för att underhålla, snarare än att förmedla något, och det är inget fel i det.

Neverwhere är bitvis en rätt mörk historia, men den blir ändå stämningsmässigt aldrig speciellt mörk. Det finns alltid en underhållande ton, eller kanske en berättarglädje som på något sätt bubblar igenom ytan oavsett hur hemskt eller makabert det som händer än är. Problemet, om man nu vill kalla det ett problem, är att det på något sätt är svårt att ta historien på allvar tack vare just denna bubblande glädje och de högst surrealistiska händelserna.

Jag kan onekligen förstå att folk uppskattar Gaiman, och speciellt Neverwhere, men jag tror helt enkelt inte att det är min typ av berättelse. Vilket inte betyder att jag inte tyckte om den eller roades av den. Gaiman är onekligen en skicklig berättare, och jag får nog hålla med dem som säger att Gaiman alltid berättar en bra historia, oavsett vad den handlar om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *