Ödets skepp

14 januari 2003

Författare: Hobb, Robin

Serie: Handelsmännen och de magiska skeppen del 3

Har ni någon gång varit så uppslukad av bok att pulsen slår snabbare, att ni känner rysningar löpa längs armarna och fjärilar flaxa i magen? Har ni någon gång velat protestera högljutt och slå näven i något hårt?
Det är den sjätte gången av sex möjliga jag blir så uppslukad av en bok. Det sjuka är att samma författare har skrivit dessa sex böcker. Gissa vilken?

Den lilla båten glider längs Regnflodens vita, frätande strömmar, och Malta har det sannerligen inte enkelt. Vid hennes sida sitter Satrapen av Jamaillia med sin ledsagarinna, och allt de kan göra är att gnälla på henne. Jamaillias härskare är när allt kommer omkring inte bättre än en femåring, muttrar Malta för sig själv. Hon är alldeles förtvivlad; hur skall hon klara sig ur det här? Alla hennes drömmar har krossats.
Reyn är omedveten om Maltas tillstånd – han vet inte ens att hon är vid liv. Han beskyller Tintaglia för Maltas död, eftersom draken manipulerade henne till att offra sitt eget liv och släppa draken fri. Ändå vet han att draken är hans enda hopp om att få återse Malta, om hon mot all förmoden är vid liv.
Athea och Brashen seglar skeppet Parat, och långsamt men säkert börjar de närma sig Piratöarna och Vivacia. Men ju längre tiden går börjar Althea bli osäker; hon tvivlar mer och mer på hela företaget. Har hon verkligen någon chans att få tillbaka sitt skälsskepp?
Vivacia dö och återuppstår, i takt med att Själskeppens hemligheter når henne. Skeppet är en enda stor lögn, en skugga av sitt rätta jag. Kennit och Wintrow gör allt för att skeppet skall bli bra igen – dock med olika syften.
Bingestad sprudlar som en kastrull. Serina försöker kuva handelsmännen, men får allt svårare att kontrollera dem. Ronica Westrit har förlorat allt och vill även hon ena Bingestad – något som knappast gör det enklare för Satrapens ledsagarinna.

Egentligen är det onödigt att skriva referat, eftersom ingen som inte läst böckerna fattar något av ovanstående stycke. Men det hör ju till.
Ödets skepp avslutar en trilogi av ett slag jag aldrig tidigare stött på. Utöver Jordans WoT är detta den fetaste serien jag läst. När en trilogi blir ungefär 3×800 sidor förväntar man sig att det skall vara mycket “dödtid” mellan all spänning. Tro det eller ej, men den här boken och dess två föregångare saknar sådana! Det är helt otroligt.
Språket är helt perfekt, varken särskilt avancerat eller lyriskt. Det levererar innehållet bra och sakligt, utan att man trubbas av det minsta.
Ingen onödigt lång prolog, och inte allt för många karaktärer och situationer att skilja åt. Man får ibland vänta många kapitel för att få fortsättningen från varje situation, men det har bara positiv inverkan; det får en att vilja läsa en halvtimme till.
Jag lovar garantera att kräsna fantasyläsare skulle tycka om den, samtidigt som de som aldrig läst fantasy tidigare också skulle göra det. Om inte trilogin vore så himla lång skulle jag lätt be alla jag kände läsa den. Jag vet att många gillar Robin Hobb, men det är ju bara sådana som läst fantasy ett tag som vet vem hon är. Det vore väldigt kul om hon kunde få lite mer uppmärksamhet “utifrån”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *