Odinsbarn

13 augusti 2015

Författare: Siri Pettersen

År: 2015

Originaltitel: Odinsbarn

Förlag: B Wahlströms

Serie: Korpringarna del 1

Odinsbarn av Siri Pettersen är den första boken i en norsk fantasytrilogi inspirerad av fornnordisk historia och mytologi. Berättelsen handlar om femtonåriga Hirka som lever i en liten by tillsammans med sin far där de livnär sig på att sälja läkande örter. De klarar sig någorlundasånär, trots att fadern förlamats i en olycka och trots att Hirka saknar svans. Sin svanslöshet kan hon inte dölja och hon misstros och retas på grund av det, men vad värre är att hon inte kan famna – få tag i jordmagin som alla av Ymsätt kan sedan födseln. De enda utan svans och utan förmågan att famna är Rötan, de monstruösa Odinsbarnen från världen bortom korpringarna som alla fruktar.

Naturligtvis tar det inte lång tid innan Hirka och människorna runt omkring henne sveps upp i en långdragen kamp mot korruption och ondska genom vilken hela Ymslandets öde kommer att avgöras. Det är en klassisk fantasyberättelse, men Pettersen hanterar balansgången mellan det familjära och det nyskapande bra – berättelsen och världsbygget följer bekanta spår men tillräckligt mycket nytt tillförs för att boken ska bli intressant och spännande att läsa. Däremot tycker jag att det är något som saknas i världsbygget för att det ska kännas helt levande – jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men trots att världen befolkas av engagerande karaktärer så känns deras omgivning ofta lite platt och livlös.

Det finns mycket bra i Odinsbarn, men handlingen lider lite, som så ofta är fallet med fantasy av det episka slaget, av det långa sidantalet (drygt femhundra sidor) och jag hann tappa intresset lite innan jag kom fram till slutet. Detta känns som det är symptomatisk för mig läsning av boken överlag – för mig är Odinsbarn en sådan där bok som en gillar, men sedan ställer tillbaka i bokhyllan och glömmer bort. Det fanns som sagt en hel del bra saker, men samtidigt rätt lite som verkligen fångade mig och drog in mig i berättelsen. Det känns tråkigt att inte vara mer positivt inställd när det nu ändå publiceras så pass lite klassisk fantasy i Norden och Odinsbarn är ett positivt steg i rätt riktning, men å andra sidan kan ju min ljumma reaktion helt enkelt bero på att jag numera är alldeles för inkörd i anglosaxisk fantasy och att förlagen borde ge ut mer nordisk fantasy så att jag kan försöka deprogrammera mig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

4 kommentarer

  1. Maria

    Heh, deprogrammering.

    Jag tyckte jättemycket om den! Fornnordiskt med twist, awesome huvudkaraktär, upproriskt utan för mycket fantasyhjälteklyschor. Väldigt pepp på att läsa nästa, trots att jag har läst att den ska utspela sig i vår värld och tid och det gör mig lite tveksam. Men tror nog att Pettersen ror det inland på ett bra sätt.

    Svara
    1. Profilbild på IsbladIsblad Inläggsförfattare

      Ja, allt det stämmer ju, men ändå var det något som bara inte klickade. Utgår som sagt från att det är jag, inte boken. ;)

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *