Omänniskor

11 november 2015

Författare: Nanna Johansson, Kristoffer Svensson

År: 2015

Förlag: Rabén & Sjögren

Serie: Omänniskor del 1

Det finns ca 270 000 omänniskor i världen, personer som kan byta till djurskepnad. Gymnasietjejen Sigrid, som hittills varit en nobody, upptäcker att hon är en av dem. Hon är ett lodjur, och samtidigt som hon måste lära sig att hantera sina krafter och sätta sig in i hur omänniskornas organisation fungerar, dras hon också in i jakten på ett vildsvin som inte följer reglerna och som är farligt för både människor och omänniskor.

Serietecknaren Nanna Johansson och komikern Kringlan Svensson har tidigare skrivit den humoristiska romanen Drottningen av Rottnevik tillsammans. Omänniskor är något annat: urban fantasy för den något flytande målgruppen “unga vuxna”. Ingen humor, har författarna hävdat i intervjuer, men det stämmer inte riktigt. Den har en del fnissframkallande stunder i vad som annars är rätt mörkt. Omänniskor, som är första delen i en planerad trilogi, är en riktigt spännande bok med mycket driv. Den byter snabbt och smidigt mellan sina många karaktärer och är oväntat brutal. Bland annat skjuts en fluffig liten omänniska ihjäl i djurform och det är som ett hugg i magen.

Människor som kan förvandla sig till djur är inte ovanliga i fantasygenren, men det tenderar att handla om djur som allmänt ses som häftiga, exempelvis vargar. Roligt nog diskriminerar Omänniskor inte på det viset. I likhet med Mattias Johnssons böcker om Agata Wäderby och hamnskiftarna, där det bland annat finns en get, finns det i Omänniskor allt från igelkottar till vithajar. Det tycker jag om. Jag gillar också hur författarna har tänkt kring att omänniskornas existens ligger som en skugga bakom det vanliga samhället och påverkar det utan att avslöjas, som insikten om att de flesta personer som har försvunnit spårlöst i själva verket är omänniskor som har dött när de var i djurform. Och ni fattar väl att de gulliga djuren som gör extra smarta eller extra knäppa saker i YouTube-klipp och på Instagram egentligen är omänniskor som tjänar pengar på sina många följare?

Men även om jag bitvis hetsläste Omänniskor den så läste jag den också med en hel del frustration. Faktiskt kom jag på kant med den redan från början, främst på grund av Adrian. Adrian är Sigrids pojkvän, en egoistisk skitstövel som behandlar Sigrid illa och pratar i klichéer om sitt kreativa skapande. Problemet är inte främst att han är en rövhatt – sådana karaktärer får man såklart ha – utan att jag inte lyckas ta honom på allvar. Jag kan inte läsa honom som bara en svinig karaktär, utan jag uppfattar honom snarare som en karikatyr på en svinig karaktär, och det stör i stort sett varenda kapitel han är med i. Adrian är tyvärr inte heller den enda som pratar i klichéer.

Om jag bortser från Adrian så är dialogen svagheten i Omänniskor. Den flyter inte riktigt, känns ofta lite stel och onaturlig. Då och då är det nästan något av b-filmsskurk över replikerna, och om det bara hade varit att en av de faktiska skurkarna envisas med att kalla sin gisslan “kära du” hade det väl fått passera, men även de andra får en släng av filmskurk ibland. (Med tanke på författarnas komikerbakgrund undrade jag ibland om de mer pompösa bitarna av dialogen var menade som skoj, men jag vet faktiskt inte.) Jag hängde också upp mig på att karaktärerna lät så lika varandra. Omänniskor följer många karaktärer i olika ålder och med olika bakgrund och olika personligheter – vilket är kul – men de pratar i stort sett likadant, i synnerhet i konfliktsituationer. Då är det “lilla hjärtat” och “din lilla kupp”, “ditt lilla gevär”, “din lilla historia”, för att ta ett exempel på ett uttryckssätt som återkommer. Det är också synd att glimrande stämningsfulla meningar som första sidans “Träden sov med rötterna nedbäddade i den kalla jorden” är få. Omkring dem är språket lättläst utan utsmyckning och kommer mest till liv i skildringarna av hur det är att vara i djurhamn. De bitarna känns, till skillnad från det andra, mer gråa.

Vad väger tyngst, hetsläsningen eller frustrationen? Johansson och Svensson kan snickra ihop en bra historia och jag hoppas att de lyckas med kommande delar i trilogin – jag är alltid för mer fantasy som utspelar sig i Sverige – men jag kommer inte överens med stilen.

 
(Nu har jag ändrat betyget mellan 2 och 3 flera gånger. Ni kan betrakta det som 2,5.)

 
Uppdatering, 13 november: Efter att Kringlan Svensson uttalat sig hotfullt mot recensenten Victor Malm och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har förlaget Rabén & Sjögren meddelat att Nanna Johansson kommer att skriva klart trilogin själv, rapporterar Kulturnytt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *