På stort alvar

7 februari 2013

Författare: Johan Theorin

Serie: Fristående

I den här novellsamlingen är Theorin tillbaka på Öland (“Sankta Psycho” 2011, utspelades ju i en stad på västkusten) och ännu bättre, gamle Gerlof (hjälten i Theorins tre första Ölandsdeckare) finns med i sju stycken av historierna. Vi får stifta bekantskap med även den yngre versionen av skutskepparen när han fortfarande var i sin krafts dagar och styckegods av allehanda slag ännu fraktades via båtar i Kalmarsund.

Johan Theorin har gjort för Öland vad Stephen King gjort för Maine, satt det på den litterära kartan som ett landskap fyllt av kusliga stämningar. Det vidsträckta alvaret är inte bara blommor och fågelliv några korta sommardagar om året, den kan plötsligt svepas in i förrädisk dimma, vandrare kan lätt gå vilse och varenda stenmur kan se ut som en forntida gravhög, förmodligen hemsökt.

I förordet berättar författaren om hur han varje sommar fick åka till sina morföräldrar på Öland och hur släkthistorierna som berättades vid köksbordet på kvällarna inspirerade honom till hans eget skapande. Morfar hette Ellert Gerlofsson och en anfader Gerlof Davidsson; ”Gerlofssonarna har bott på Norra Öland i många hundra år och livnärt sig på det som funnits att leva på, som jordbruk och fiske och turism” och kalksten.

Berättelserna i den här samlingen är inte bara skräckberättelser, det finns även små humoristiska skrönor och historier från arbetslivet, möten med djurlivet i land och i havet, möten som inte alltid är så naturromantiska. Theorin följer i den öländska berättartraditionens spår, en historia heter ”Pasnaljer” som är det öländska ordet för skröna. I slutet finns en öländsk ordlista som är särskillt användbar för just den novellen som delvis är skriven på dialekt, Gerlof talar med en äldre bekant som behållit sitt öländska mål och Gerlof börjar bli avundsjuk, själv arbetade han bort dialekten i ungdomen när han inte blev förstådd av stockholmarna som tyckte han var en mysko kis från vischan.

Den äldsta novellen är skriven redan 1985, några har publicerats tidigare i antologier, exempelvis Lovecraftpastischen ”Utgrävningarna i Rälla ödekyrka” ( som ingick i antologin “Necronomicon”, Aleph förlag, 2002). Andra är nyskrivna. Alla är illustrerade av öländska konstnärer som arbetar i olika stilar och som gör rättvisa åt både det vackra öländska landskapet såväl som en del av novellernas krypande obehagliga stämningar. Kusligast är faktiskt de berättelser där Gerlof inte är med, kanske inte så konstigt eftersom han är en pålitligt skeptisk tänkare. Theorin kan konsten att bygga upp en skrämmande atmosfär från vardaglighet till andlöshet, upplösningen kan antingen bli rysansvärd eller en skämtsam klackspark, det är ändå mycket effektivt. Johan Theorin är helt enkelt en riktigt bra berättare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *