Pappersväggar

20 juli 2006

Författare: Ajvide Lindqvist, John

Serie: Fristående

Efter att ha lyckats med något så ovanligt som att skriva två skräckromaner som både har sålt bra och fått god kritik ger John Ajvide Lindqvist ut novellsamlingen Pappersväggar. Den består av tio berättelser, varav de flesta har övernaturliga inslag men inte alla.

Det är lite farligt att inleda en bok med en så stark novell som ”Gräns”. Risken finns att läsaren konstaterar att boken inte lyckades leva upp till de förväntningar dess lovande början skapade. Riktigt så illa blir det inte, men ”Gräns” är min favorit i samlingen och således tycker jag att det som kommer efter den inte är lika bra. Men till saken. ”Gräns” handlar om tullaren Tina, som har förmågan att veta vilka människor som döljer något. Så en dag stoppar hon en person, vars hemlighet hon inte lyckas lista ut. Han verkar inte smuggla något, men något döljer han. Och detta något kommer att göra ett stort och omstörtande intryck i Tinas liv. När det gäller att skildra människor är Ajvide Lindqvist en lysande författare. Han väljer precis rätt detaljer för visa vad som skiljer en individ från en annan och gör den unik. ”Gräns” är fängslande och underlig. Det är en lång novell, men hade gärna fått vara ännu längre. Slutet känns lite för plötsligt.

I andra novellen, ”By på höjden”, upptäcker Joel att något är fel med höghuset han bor i. Det verkar plötsligt ha börjat luta. Det är en berättelse som är läskig på ett krypande sätt, inte bara på grund av det som händer utan också på grund av det som inte händer. Joel och de andra i huset kontaktar inte varandra när det skrämmande börjar:

”Om alla hade hört?
Det är en by på höjden. Här pratar vi inte om sånt.”

I ”Equinox” berättar en kvinna om hur hon blev besatt av att bryta sig in i andras hus och snoka omkring. I ett hittade hon ett lik, vilket fick hemska följder. Som sagt kan Ajvide Lindqvist välja rätt detaljer för att göra en person levande. Kvinnan i den här novellen är korsordmakare, och det syns i hennes språkbruk. ”Det var som om släckmedel, nio bokstäver: kolsyreis sprutats in i musklerna …” I ”Equinox” syns också något annat som kännetecknar författarens stil, nämligen förmågan att skildra underliga eller rent av makabra händelser som om de var självklara. De hände, helt enkelt.

”Syns inte! Finns inte!” handlar om en fotograf som väntar på bilden som ska göra honom rik, men saker och ting blir verkligen inte som han tänkt sig. Liksom många av de andra novellerna inleder den helt realistiskt och det dröjer ganska länge innan det övernaturliga stiger fram. ”Syns inte! Finns inte!” är ingen dålig novell, men den som hittills har berört mig minst.

I ”Vikarien” blir berättaren, vars namn man inte får veta, kontaktad av en gammal klasskompis som har något att berätta om en vikarie de en gång hade. Det är en skrämmande novell om ofullkomliga och utbytbara människor. Idén är svindlande, men känns inte särskilt ny. Jag tar den inte riktigt till mig och jag är inte säker på vad det är som fattas.

”Evig/Kärlek” handlar om ett lyckligt par, vars relation börjar spricka i kanterna när mannen är med om en olycka och sedan blir övertygad om att han kan lura döden. Det som kännetecknar ”Evig/Kärlek” och större delen av Pappersväggar är känslan av att verkligheten rämnar. Människor lever sina vardagliga liv, när plötsligt något river den tunna gränsen mellan det vi kallar verkligt och det som finns utanför.

I efterordet skriver Ajvide Lindqvist att ingen av hans provläsare har haft ”Att hålla om dig till musik” som favorit. ”Den kanske blev obegriplig?” funderar han. Jo, det tycker jag att den blev. Denna samlingens kortaste novell tillför ingenting i mina ögon.

”Majken”, om några medelålders och gamla kvinnor som snattar, innehåller inga fantastikelement. Men en mycket bra novell är det, med författarens alla goda kännetecken när det gäller karaktärer och självklara sätt av gestalta ovanliga situationer.

Titelnovellen ”Pappersväggar” är en kort och söt historia om en pojke som tar med sig en kartong ut i skogen för att sova i den och efter den kommer den avslutande ”Sluthanteringen”. ”Sluthanteringen” är egentligen inte en fristående novell, utan en epilog till Ajvide Lindqvists senaste roman Hanteringen av odöda. Jag är tveksam till om det är smart att slänga in en annan romans slut i en novellsamling. För dem som inte läst Hanteringen av odöda måste det bli ganska obegripligt, trots att baksidestexten hävdar att den kan läsas fristående. Men för mig är det hur som helst väldigt trevligt (och otrevligt, men på ett bra sätt) att återvända till den berättelsen. ”Sluthanteringen” är lite långsam, men håller mig fast ändå.

Att inte ens min favorit ”Gräns” kändes helt klockren säger något om Pappersväggar som helhet. Personporträtten är underbara, språket felfritt och den krypande känslan som skapas när något underligt eller skrämmande smyger sig in i vardagen vill jag uppleva igen och igen. Ändå fastnar jag inte lika mycket för Pappersväggar som för Ajvide Lindqvists romaner. Det är en mycket bra novellsamling, men den lämnar efter sig känslan av att något litet fattades.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *