Parasit

22 juli 2010

Författare: Westerfeld, Scott

Serie: Fristående

Allting du tror dig veta om vampyrer är falskt. De riktiga bor inte i flotta borgar iklädda sammet eller förföra sina offer för att dricka deras blod.
Vampyrism är en parasitsjukdom – en sjukdom som smittar genom bett och sex. De verkliga vampyrerna bor tillsammans med sin flock av råttor och är lika mycket kannibal som blodsdrickare. Och de kallas inte vampyrer, utan parasitpositiva eller vanligen enbart parper.

Cal Thompson är en smittbärare – han har sjukdomen, och den ger honom en del fördelar, såsom superstryka, radikalt förlängt liv och supermetabolism, och en hel del nackdelar, såsom påtvingat celibat, ständig hunger och utanförskap. Han jobbar för Nattväktarna som är en hemlig organisation för att spåra upp och ta till fånga parper, och hans jobb är att hitta de tjejer han omedvetet smittat. Han försöker också hitta den som smittade honom, utan framgång.
Hans undersökningar driver honom dock djupt ned under New York där det finns långt mer än tunnelbanetåg och parasitpositiva råttor.

Parperna och smittbärarna i Westerfelds roman är så långt ifrån man kan komma de viktorianska vampyrerna och dricker knappast sitt blod i kristallglas. Och Nattväktarna är ingen toppmodern, hjältemannamässig inrättning utan som vilken tråkig byråkratisk inrättning som helst med tusentals blanketter att fylla i för minsta lilla sak.
Hela boken är skriven ur Cals perspektiv och med en hel del cynism och humor.

Och bra är det, otroligt bra rentav. Vad exakt det är som för Parasit till en sådan lysande bok – för det är den – vet jag inte riktigt. Handlingen är knappast banbrytande, det återfinns inga fantastiska personporträtt och vartannat kapitel består av en uttömmande beskrivning av diverse parasiter som finns i vår värld. Men den går helt enkelt inte att släppa ifrån sig. Den är roande och välskriven och trots att handlingen är ganska rättfram boken igenom så tar den då och då en del oväntade svängar.

Jag är läst den ett par gånger nu och det blir inte sämre. Den är liksom en originell vampyrhistoria, en berättelse om utanförskap och en snabbkurs i parasitisk biologi, i ett. Utan tvekan en av de bästa vampyrberättelser jag hittills har läst, även om slutet kunde ha utvecklats lite.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *