Penelopiaden

6 april 2006

Författare: Atwood, Margaret

Serie: Fristående

Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i Homeros’ Odysséen, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.

Nu är det dags för henne att komma till tals.

När jag började läsa Penelopiaden (The Penelopiad – The Myth of Penelope and Odysseus) hade jag faktiskt inte en tanke på att betrakta den som en fantasybok och recensera den på Catahya, men som en berättelse som tar avstamp i myten och är full av gudar, najader och kykloper, så tyckte jag att den kunde kvala in. Jag har nämligen ett starkt skäl att skriva recensionen – den här boken är helt fantastisk och bör läsas!

Margaret Atwood är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom sf-romaner som Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale) och Oryx och Crake (Oryx and Crake). När hon återberättar Odysséen blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?

Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, skriver Atwood i förordet, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också.

I Penelopiaden befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.

Penelopiaden är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.

Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av Penelopiaden. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *