Pestens tid

19 april 2006

Författare: Stephen King

Serie: Fristående

Detta är hur jorden går under:
En influensa med 100% dödlighet har börjat spridas över den Amerikanska landsbygden, och på några veckor är världens mäktigaste nation utplånad – så när som på ett fåtal människor som visat sig vara immuna mot sjukdomen. Ovetande om varandras existens, färdas denna lilla skara människor mot en gemensam geografisk position, ledda av en dröm som börjat hemsöka deras sömn; en sympatisk gammal kvinna talar till dem och varnar om en annalkande fara. De måste organisera sig och bygga upp ett nytt samhälle tillsammans, på det att mänskligheten må överleva denna pest-epedemi i modern tid. Utsikterna ser plötsligt ljusa ut för människorna och moralen är hög då uppbyggandet av det nya samhället börjar.
Men vem är egentligen den vackra mannen som också kommer till flera av människornas drömmar och, med löften om makt och det de enskilda människorna åtrår mest, uppmanar dem att överge samhället under uppbyggnad, och istället ansluta sig till honom? “Galenskap som lyser ur ögonen” och ett direkt hysteriskt skratt varslar om att han i alla fall är en direkt motpol till den goda kvinnan, och en skurken i dramat som heter duga. Det rör sig plötsligt inte längre om ett samhälle vars uppgift är att rädda mänskligheten, utan två lag á la Flugornas herre.

Denna 1200 sidor tjocka roman var tänkt att tillgodose mitt litteratur-behov för åtminstone tre veckor då jag lånade den på Lunds Stadsbibliotek i somras. Uppskattningen gjordes emellertid innan jag stiftat bekantskap med Kings trollbindande berättarteknik och förmåga att skapa de mest klockrena litterära karaktärer. Pestens tid var utläst på tre dygn.
Rå, sadistisk och stundvis genomsyrad av humor elak i den grad att man oroar sig för författarens mentala hälsa – Pestens tid är inte riktad till fantasy-marknadens något äckelmagade konsumenter. Tillhör man inte denna skara, kommer man emellertid nog klassificera Pestens tid som en av sina bättre läsupplevelser.
Romanen är inte spännande hela tiden – långt ifrån. Den är däremot välskriven och på ett sätt som får varje fas i boken att verka relevant och hyfsat intressant. Jag upplevde aldrig boken som tråkig, trots de många kapitlen som inte förde handlingen framåt och egentligen inte var nödvändiga för att berätta historien; i efterhand inser man istället att de något händelselösa faserna i boken var nödvändiga för att skapa balans i romanen som, största delen av tiden, är otroligt spännande.
Människorna i boken är – liksom i de flesta andra av Kings böcker – den absoluta höjdpunkten i läsningen. Realistiska och beskrivna skrämmande levande, finns alla nyckelfigurer på plats: Den baksluga Nadine, den tappre Stu, och den ensamme Harold som söker kärlek men finner lidande och förnedring. Ju längre man kommer i handlingen, desto fler likheter upptäcker man mellan de olika karaktärerna och sig själv – på både gott och ont…

En ständigt återkommande och föga intressant diskussion om Gud och Djävulen, sänker betyget en aning. Jag hade föredragit en förekomst av kristendomen likt den i Stephen Kings The Dark Tower-serie; den tar mycket liten plats och avfärdas som vidskepelse. I Pestens tid dras istället paralleller kors och tvärs mellan bibliska helgon och romanens hjältar. Religion och fantasy anser jag personligen inte bör blandas alltför mycket.
En mycket stark fyra får i alla fall denna välskrivna mastodont. Utan tvekan en av de bästa böcker jag läst – de religiösa inslagen till trots.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *