Priestess of the White

10 augusti 2009

Författare: Canavan, Trudi

Serie: Age of the Five del 1

Efter Gudarnas Krig finns endast fem gudar kvar i världen – Chaia, Yranna, Huan, Lore och Saru. Dessa verkar genom utvalda människor vars antal nu har fulländats genom att den femte av dem, Auraya, har anslutit sig, och tagit del av de gåvor som att vara en av gudarnas utvalda medför. Dessa kallas de Vita och härskar i landet Hania tillsammans med sitt prästerskap. På gudarnas inrådan har de Vita börjat arbeta för att bilda allianser med resten av länderna i Norra Ithania. Auraya skickas till Si i ett försök att förhandla fram en allians med de flygande, människoliknande varelserna som lever där och sedan till Elai för att övertala havsfolket att ansluta sig. Men tiden börjar rinna ut. På olika platser i Norra Ithania har svartklädda häxmästare dykt upp, några med blodtörstiga bestar i hälarna. De står snart klart att det folk som behärskar Södra Ithania, Pentadrianerna, planerar att invadera Norra Ithania och ersätta de fem gudarna med sina egna, sedan länge, döda gudar. Men de Vita tänker inte ge upp så lätt, och med de fem gudarna på sin sida, hur kan de möjligtvis förlora kriget?

Trudi Canavan‘s första bok i serien Age of the Five innehåller mycket av det som den vanliga mainstream-fantasyn också har stor del av – gudar, mäktiga krafter och onda trollkarlar, men det finns också mycket som är helt eget. En sak som jag reagerade på och fann ganska trevlig var att i princip alla varelser och även några växter som förekom i Priestess of the White i alla fall hade lite magi som de kunde använda till enklare uppgifter. Att alla får ta del av de magiska krafterna i en bok är ovanligt.

Boken är ganska stillsam, och större delen handlar egentligen bara om olika intriger och problem som de Vita måste lösa för att lyckas i sitt uppsåt att vara sina älskade gudar till lags. Det låter kanske inte särskilt spännande, men Trudi Canavan gör det mer än bra. Sedan förekommer också en hel del påhittade raser som är väldigt tilltalande att läsa om – favoriterna bland dessa är Siyee-folket och de små talande husdjuren kallade veezer.

Berättarperspektivet är uppdelat mellan många olika personer, och vissa förekommer bara en eller två gånger. Snarare än att upplevas som splittrad gör detta att man får en inblick i berättelsen på många olika plan, vilket är väldigt givande. Priestess of the White är mycket bra, och de ingen av de 656 sidorna var ointressant att läsa. Om författarinnan kan hålla samma standard på de efterföljande böckerna så kan nog Age of the Five bli en riktigt bra, om än stillsam, trilogi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *