Profetian om Cheysuli

12 september 2005

Författare: Roberson, Jennifer

Serie: Fristående

I landet Homana hade två folk, homaner och cheysulier, länge levt sida vid sida. Trots att många homaner fruktade cheysuliernas magiska förmågor rådde fred. Men freden fick ett brutalt slut när prinsessan Lindir av Homana vägrade att gifta sig med en utländsk prins och istället rymde med sin fars cheysuliske livvakt, Hale. Kungen, arg över att ha blivit trotsad av sin dotter och sviken av sin närmaste man, påstod att hon blivit bortrövad. I kombination med homanernas rädsla för “de djuriska” cheysulierna blev detta upptakten till en mångårig och blodig förföljelse av alla cheysulier.

Profetian om Cheysuli består av åtta böcker. När den första, I djurskepnad, börjar är cheysulierna ett jagat folk, en spillra av det de en gång var. Lindirs och Hales dotter Alix har växt upp som fosterbarn till en homansk torpare och vet inget om sitt ursprung. Av en händelse blir både hon och den homanske kronprinsen Carillon bortrövade av cheysuliern Finn. Hos cheysulierna börjar hon inse vem hon är och vad hon kan göra: ett kungligt halvblod med förmågan att tala med djur och ta ett djurs skepnad. Carillon i sin tur börjar sakta förstå att alla hemska historier han har hört om cheysulierna inte är sanna och att det inte är något rättfärdigt krig kungen för. De får också lära sig om den profetia som hela berättelsen kretsar kring.

Cheysulierna viger sina liv åt att tjäna en gammal profetia: “En dag ska en man i vars ådror blod av alla folk flyter på fredlig väg ena fyra krigförande riken och två magiska folk.” De hoppas att Carillon är den man som ska sätta profetian i rullning, genom att stoppa förföljelsen och senare sätta en cheysulier på Homanas tron. Hotet mot profetian är det andra magiska folket: ihlinierna. Länge utmålas de som enbart ondskefulla monster som gör vad som helst för att omkullkasta profetian. Gestaltningen av de två folkens förhållande till varandra är till en början stel och tråkig; cheysulierna är goda och ihlinierna är onda. Men efter några böcker får konflikten nytt djup när det visar sig att ihlinierna kan ha goda skäl till att handla som de gör. Cheysuliernas tolkning av profetian är uppenbarligen inte den enda. Vad kommer egentligen hända om den uppfylls? Dessutom blir det splittring bland cheysulierna och det dyker upp en del riktiga rötägg bland dem också.

Profetians ord “i vars ådror blod av alla folk flyter” ger upphov till ett ständigt bortgiftande med syftet att avla fram ett barn som härstammar från alla folk. Därmed får Profetian om Cheysuli formen av en släktsaga, där generation efter generation föds och dör. Det är verkligen böckernas stora styrka att man får följa flera generationer och dessutom se flera olika delar av karaktärernas liv. Jag läser om hur de föds och växer upp till frustrerade unga människor som lider av att inte få välja hur de vill leva sina liv. Sedan blir de äldre, fogar sig motvilligt i sina roller och får egna trotsiga barn som de försöker leda in på den rätta vägen. När en långlivad person dör efter flera böcker känns det ofta sorgligt.

Som läsare får jag god tid på mig att sjunka in i deras liv. När en ny huvudperson tar vid finns fortfarande de äldre kvar i bakgrunden. Men det ska inte glömmas att den tid i varje karaktärs liv som ges mest plats är den då hon eller han känner trycket av att behöva foga sig efter profetian (och föräldrarna och tronen och traditionerna och …) och på ett eller annat sätt försöker fly från sitt ansvar. Inte sällan leder detta till att de hamnar i fiendernas klor. Men självklart klarar de sig, om inte oskadda så i alla fall vid liv. Vem skulle annars avla fram nästa länk i profetian?

Dessa upprepningar blir ganska tröttsamma efter ett tag. Visserligen kämpar ihlinierna på bra med sina tilltag – krig, förräderi, magi, intriger, kidnappning och lönnmord står på repertoaren – men när en ihlinisk kvinna för ungefär femte gången förför och lurar en man ur den homanskcheysuliska kungaätten börjar historien verkligen gå på tomgång.

Upprepningarna åsido tar Jennifer Roberson upp mycket som är tänkvärt. Till stor del handlar Profetian om Cheysuli om de bojor vi alla fjättras av: omgivningens förväntningar, arvet från föräldrarna och ansvaret som för eller senare måste tas. Hon skriver om smärtan och ilskan hos den som inte klarar av sin tilldelade roll och ensamheten för den som inte passar in i normerna och traditionerna. I ett samhälle där härkomst är viktig, vad händer med ett oäkta barn? Vilken identitet får en person som härstammar från flera folk och därmed inte accepteras av något av dem? Hur är det att ärva tronen av en legend som älskades av sitt folk? Det enkla konstaterandet: för att en man ska bli kung måste en annan dö. Vilket värde har en krigare som blir allvarligt skadad eller en drottning som inte kan föda arvingar till tronen? Vilka offer är ens livsuppgift värd?

Det finns en enorm potential i den här berättelsen, och därför är det så synd att den inte håller ända fram. Karaktärerna har inte tillräckligt med djup för det. De är faktiskt alldeles för lika varandra. De flyter ihop till en suddig röra av motsträviga unga män som super, slåss och grubblar och envisa unga (vackra) kvinnor som inte alls vill vara vandrande barnfabriker i profetians tjänst. I de senare böckerna finns knappt någon som kan mäta sig med sina förfäder Alix, Carillon och Finn. Nej, inte synnerhet inte med Finn. Trots att karaktärerna beskrivs som olika skiljer sig gestaltningen av dem inte särskilt mycket från varandra och det känns ofta som att de alla talar med ungefär samma röst.

En som skiljer sig från mängden är Keely, som får berätta i jag-form i sjätte boken Lejonets dotter. Vid första anblicken är hon den typiska starka unga kvinnan som hellre sysslar med vapen än broderier. Men i sin rädsla för att berövas sin frihet blir hon ibland elak och rent vidrig mot sina närstående. Jag blev förbannad. Och glad. Äntligen en karaktär vars personlighet visades tydligt och inte bara beskrevs. En annan som är annorlunda är Aidan i sjunde boken Korpens flykt, men han är mest tråkig i sin dysterhet. De mest intressanta personligheterna tillhör dock inte människorna utan liren, de djur som cheysulikrigare är länkade med. Som så ofta i fantasyn är djuren klokare än sina inte särskilt klartänkta människovänner och deras torrt sarkastiska kommentarer när människorna gör något dumt är alltid roande.

Keely illustrerar också något som störde mig allt mer ju längre jag läste, nämligen krocken mellan kvinnornas påstådda situation och de kvinnliga karaktärernas personligheter. Homana målas upp som ett mansstyrt samhälle, där kvinnors enda uppgift är att föda barn. Hos cheysulierna är det inte lika illa, men även där tillhör den huvudsakliga makten männen. Och de kvinnliga karaktärerna klagar jämt och ständigt över hur illa det är att vara en kvinna utan valfrihet. Samtidigt beter sig nästan samtliga viktiga kvinnor i Profetian om Cheysuli som om de har just valfrihet. De är envisa, självständiga, starka och stolta. De rymmer, vägrar, slåss och gör allt för att kunna välja själva. Visst är de bundna av profetian, men det är männen också. Varför väljer man som författare att skapa ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, om man inte tänker låta några av sina karaktärer leva enligt de normer som gäller där? Det blir helt enkelt inte realistiskt, så vad är poängen? Visst förstår jag lockelsen med kvinnliga karaktärer som gör uppror mot sin tilldelade roll, men här blir det för mycket. Om alla är rebelliska så är ingen det. Det blir poänglöst.

Profetian om Cheysuli innehåller mycket som är bra men tyvärr också mycket som drar ner betyget. Till de sämre sakerna jag ännu inte har tagit upp hör ett högtravande språk och en ibland alldeles för förklarande dialog som inte känns naturlig. Dessutom svarar slutet inte på alla de frågor som ställts under berättelsens gång. Jag vill så gärna att den här serien ska vara en fullträff, för på ett känslomässigt plan tycker jag mycket om den. Men språkligt och berättartekniskt når den inte tillräckligt högt. Långt ifrån. Det blir en trea.

Profetian om Cheysuli (Chronicles of the Cheysuli) består av följande böcker:

I djurskepnad (Shapechangers)
Homanas sång (The Song of Homana)
Svärdets härskare (Legacy of the Sword)
Den vita vargen (Track of the White Wolf)
Prinsars högmod (A Pride of Princes)
Lejonets dotter (Daughter of the Lion)
Korpens flykt (Flight of the Raven)
Lejontronen (A Tapestry of Lions)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *