Profetians tid

10 juni 2005

Författare: Eddings, David

Serie: Sagan om Belgarion del 2

Belgarions resa från störande och puckad unge till störande och pubertal tonåring fortsätter. I andra delen av Sagan om Belgarion färdas Sällskapet (som enligt en profetia måste vara 9 till antalet) genom världens alla länder: man börjar uppe i vikingalanden och drar ner genom landet där hälften är bågskyttar, hälften är riddare i skinande rustning och dessa båda grupper alltid slåss mot varandra. Faktiskt har de slagits så mycket att Döda Träsken har uppstått i detta rike, dvs ett enormt träskigt område som tar flera dagar att gå igenom och där det ligger tjockt av döda i mossen. Hrrm.

Nåja, Sällskapet, bestående av Belgandalf, Belgandalfs mamma, en viking, en Legolas-klon med IQ runt 23, en snubbe i full rustning (som, hör och häpna, inte kommer överens med killen med pilbågen), mannen som kunde tala med hästar, smeden som hänger med utan anledning, en romersk prinsessa… och så den pubertala Garion, reser vidare efter Döda Träsken. De besöker Minas Tirith, där Belgandalf fixar till ett heligt träd, och fortsätter sedan ner genom romarriket. De blir anfallna, slaktar alla, blir kidnappade, rymmer… det finns ingen motgång som varar längre än 15 snabbt lästa och snabbt glömda sidor. Hej och hå. Efter romarriket är det vidare ner till landet som är ett enda stort träsk där alla sitter och knarkar. Garion får prova på olika droger, surar och bråkar med den romerska prinsessan. Sällskapet gör upp eld.

Vad kan man säga? Detta måste vara de mest överskattade fantasyböckerna någonsin. Eddings har snott halva Härskarringen, plockat ut lite saker här och var, smurfat ner det hela i Europa, splattat in romare, ormar och folk som är så puckade att de borde varit utdöda för länge sedan. Världen är katastrofalt ologisk, alla karaktärerna är monumentalt dumma i huvudet och det är helt omöjligt att bry sig det allra minsta om någon i boken, helt enkelt för att alla bara springer runt och gör dummaste tänkbara saker hela tiden.

Och fortfarande är det ingen som berättar någonting för huvudpersonen. Han lallar runt som en lobotomerad Big Brother-deltagare och fattar nada. Och om han någonsin hamnar i en situation där han själv skulle behöva ta någon slags ställning eller utvecklas som person hoppar en skum röst som han har i huvudet in och berättar för honom exakt vad han ska göra.

Om du har lyckats undvika den här serien hittills, fortsätt med det! Jag kan inte ens rekommendera den som nybörjarfantasy, för numera finns det så många andra fantasyböcker i bokhandeln som är bättre, även på en nivå för unga läsare. Den kan möjligen ha visst värde som toalettläsning, det är i alla fall där jag förvarar mina Eddings-böcker…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *