Profetians utvalda

15 maj 2006

Författare: Eliassen, Ruben

Serie: Phenomena del 1

Profetians utvalda, norske författarens Ruben Eliassens debutbok, är första delen av hans fantasytrilogi Phenomena som har gjort succé i Norge. ”Phenomena” är också namnet på den bok som innehåller profetian som nämns i titeln. Enligt profetian ska två alvbarn rädda sitt folk från slaveri och världen från onda makter. Barnen i fråga är tvillingarna Alk och Ilke som lämnades i trollkarlens Sha-ras vård när de var nyfödda. Deras föräldrar var slavar och ville inte att barnen skulle hamna i samma bojor.

Ni märker kanske vartåt det barkar. Profetia som ska uppfyllas. Unga, föräldralösa hjältar. Gammal, vis trollkarl som vet mer än han talar om. Mystisk svart ryttare. Ond kraft som ska besegras. Det hintas om arméer som samlas. Resa där diverse folk råkar plockas upp längs vägen. Magiska föremål som ska hittas. Gåva i form av osynlighetsmantel. Profetians utvalda känns lite underlig för att den blandar sin totala klichéfest med en del originella inslag. Är all denna standardfantasyrekvisita ett problem? Mig stör den. Men Profetians utvalda är en barnbok och den tilltänkta målgruppen har till skillnad från mig förmodligen inte redan läst sådär 15 böcker som innehåller ovanstående ingredienser – Phenomena har fått ARK-priset vars vinnare röstas fram av barn. Men jag blir som sagt lite störd, och inte blir det bättre av att Sha-ra gör en Gandalf, dvs. försvinner i en dramatisk kamp för att sedan dyka upp igen efter en tid. (Kapitlet med hans återkomst heter dessutom ”Sha-ra kommer tillbaka”, snacka om spoiler.)

Det är synd att det är så, för det finns som sagt originalitet också. Jag tycker om att namnen ofta är korta och hårda, till skillnad från de knöliga Gullefjuttesnuttriel-namnen som vissa fantasyförfattare strör omkring sig. Jag tycker om det sorgsna och hatiska havsfolket, jag tycker om detaljer som Ilkes armband av vatten och jag gillar att alverna är det förslavade folket istället för det upphöjda. Jag njuter av en av de avslutande scenerna som målar upp ett av de där fantastiskt vackra motiven som bara kan finnas i böcker och aldrig göras rättvisa på en filmduk. Dialogen är bitvis rolig, särskilt när Alk och Ilke käftar med varandra på syskons vis. Det är främst i replikerna som jag kan få något grepp om Alk, för han är, som många av de andra personerna i boken, ganska personlighetslös. Bara Ilke, som blev vidrörd av frostfursten Hisj när hon var nyfödd och fick särskilda krafter av det, och vinterbjörnen Arol, som uppfostrade alvsyskonen tillsammans med Sha-ra, gör ett bestående intryck på mig. Impulsiva Ilke vill jag följa längre. Alk bryr jag mig inte om.

Det händer hela tiden saker i Profetians utvalda och i handlingen finns små pusselbitar utslängda som sedan fogas in. Men mycket förstörs av profetian, som gör att man som läsare vet ungefär vad som kommer hända innan det händer. Kanske är det också profetian som gör att jag uppfattar Alks personlighet som blek. När Ilke gör något dramatiskt känns det som att hon gör det för att det helt enkelt är sådan hon är, även när det är förutbestämt. När Alk gör något känns det däremot ofta som att enda anledningen är att det meningen att just han ska göra det.

Profetians utvalda är stunds hyfsat underhållande läsning och inte särskilt mycket mer än så. Men jag kommer antagligen läsa fortsättningen också, för att jag vill se Ilke utvecklas och för att jag är nyfiken på vad Eliassen kommer att göra med sin berättelse. Och som sagt lär målgruppen uppskatta boken mer än jag gjorde; Profetians utvalda fyller mycket väl sin roll som spännande fantasyroman för barn. Förhoppningsvis får nioåringarna inte heller ett skrattanfall varje gång de läser att den onda kraften heter Tarkan.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *