Radiance

15 juni 2016

Författare: Catherynne M. Valente

År: 2015

Förlag: Tor Books

Catherynne M. Valente är en av de mer spännande nya rösterna i fantastikvärlden idag. Hon övertygade mig först med sin komplexa vuxensaga The Orphan’s Tale, ett nät av berättelser inspirerade av Tusen och en natt. Jag föll för hennes poetiska språk och fantasifullhet. Hon har senare skrivit ett imponerande antal romaner på kort tid: bland annat den innovativa Palimpsest och ungdomsboken The Girl who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her own Making. Vad Valente briljerar i är att använda sig av gamla myter eller sagor och vrida på dem så att de finner en form som gör att de känns berättade för första gången.

Radiance är en bok som på många sätt skiljer sig från hennes tidigare. Den undgår kategorisering: jag tänker mig den som ett bångstyrigt barn som för allt i världen inte vill bli påträdd en tröja. Att med några få ord beskriva handlingen i en roman som under 450 sidor gjort sitt yttersta för att undkomma all beskrivning är så klart inte lätt. Den beskrivs av förlaget som en “decopunk pulp SF alt-history space opera mystery set in a Hollywood—and solar system—very different from our own.” En formulering som jag ärligt talat tyckte lät löjlig innan jag läste boken. En roman med viss identitetsförvirring? Ja, så kan det nog vara.

Den utspelar sig i ett alternativt universum under 1900-talet. En mängd olika planeter har befolkats, narrativet hoppar konstant mellan Venus, Mars, Pluto och Jorden. Det är också en berättelse om stumfilm. Familjen Edison har nämligen lagt patent på färgfilmen och därför är det fortfarande stumfilm som gäller. Den gestalt som står i fokus är Severin Unck. Hon är dotter till en mycket framgångsrik regissör. Hon blir själv regissör, men följer inte faderns fotspår i att göra underhållningsfilmer utan riktar in sig på dokumentärer. Så plötsligt försvinner hon. Berättelsens icke-linjära narrativ kretsar kring det mysterium som är hennes försvinnande. Hur gick det till? Lever hon fortfarande? Romanen har alltså Severin Unck som centrum men i likhet med i Jacob’s Room av Virginia Woolf är det framför allt genom andras perspektiv man får följa huvudpersonen. På så sätt förblir hon genom boken ett slags mysterium, både i sig själv och genom sitt försvinnande. Hon är en fascinerande gestalt vars konturer man ständigt försöker skönja. Ibland känns hon mer som en symbol än en människa.

I hjärtat av berättelsen finns det en dotter-fader relation. Vad innebär det att ha en extremt hyllad, framgångsrik, för att inte säga djupt egocentrisk far? Att ha en sådan skugga vilande över sig under uppväxten? Den handlar om att slå sig fri från förväntningar. Det löper ett slags upprorisk, rebellisk underton genom berättelsen.

Det är en stilmässigt och berättartekniskt avancerad roman. Valente har alltid tyckt om att leka med språket men kanske har det förut funnits vissa spärrar. Här upplever jag att hon verkligen låter språket löpa fritt på ett befriande lekfullt sätt. Inledningen kan kanske ge en föraning:

Come forward. Come in from the summer heat and the flies. Come in from that assault on all senses, that pummelling of rod and cone and drum and cilia. Come in from the great spotlight of the sun, sweeping across the white sands, making everyone, and therefore no one, a star.

Come inside and meet the prologue.

Och den är kompromisslös. Den hoppar konstant mellan stilar: vissa avsnitt är poetiska på ett sätt man kommit att associera med Valente, i andra anlägger hon en stil som påminner om den hårdkokta deckaren, i andra den viktorianska skräckromanen. Många partier är återberättade filmmanus. Roligt nog känns allting distinkt som Valente: hur hon än försöker lyckas hon aldrig kväva sin egen röst. Jag upplever det som en ambitiös bok och jag anar att den måste ha varit utmanande att skriva. Med det i åtanke är det imponerande att den lyckas sprudla av så mycket kreativitet, humor och skaparglädje.

Självklart är det en stökig bok. En mindre skicklig författare än Valente skulle efter femtio sidor ha krossats under tyngden av sina egna ambitioner. Som tur var är Valente säker både vad gäller stil och narrativ. Och mysteriet som är Severins försvinnande löper genom allt, kanske inte som en röd tråd utan mer som ett förbifarande rep för läsaren att klänga sig fast vid.

Det är bara vid ett fåtal gånger som jag känner att det blir för rörigt. Vissa partier är skrivna som en Agatha Christie-deckare och även om de i sig var intressanta hade jag ibland svårt att se hur nödvändiga de var, att pussla samman dem med helheten. I slutändan tycker jag dock att Valente band samman romanen på ett tillfredsställande sätt.

Det är så klart ingen roman för alla. Man måste gilla ett poetiskt språk (som stundvis är mångordigt). Man måste gilla romaner som är experimentellt berättade både vad gäller stil och narrativ. Den kan vara krävande men för den som gillar mysterier är den spännande, ofta rolig och nästan alltid fascinerande. Den är definitivt värd ansträngningen och den befäster Valentes position som en av de mer intressanta fantastikförfattarna idag.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *