Radiant Shadows

16 december 2010

Författare: Marr, Melissa

Serie: Wicked Lovely del 4

Ani är dotter till Gabriel, den Vilda jaktens ledare, men hon är också mänsklig. Hon är lika mycket Dark Court som Hound, samtidigt som hon är olik alla andra älvor. Den Vilda jakten livnär sig genom fysisk kontakt, medan Dark Court-älvor kräver emotionell näring. Ani behöver både och, och är därmed dödlig för såväl älvor som människor.

Devlin, the High Courts lönnmördare, fick order av sin drottning att döda Ani när hon var liten. Men han lät henne leva, ovetande om konsekvenserna av sitt val. Inte förrän han möter Ani flera år senare börjar han förstår varför Sorcha ville ha henne död. Dessutom känner han sig dragen till henne, trots att hon representerar allt det han kämpat för att undertrycka hos sig själv.

Det är mycket trånande i Melissa Marrs Wicked Lovely-serie. Den handlar om älvor och kärlek, men enbart omöjlig kärlek. Kärlek som medför problem, oanade konsekvenser eller som helt enkelt inte fungerar. Kärlek som dödar, kärlek som förstör, kärlek som är förbjuden. I bok nummer tre, Fragile Eternity nådde detta rent outhärdliga nivåer, vilket gjorde att jag inte tyckte speciellt mycket om den boken, så jag plockade upp Radiant Shadows utan speciellt mycket till förväntningar alls.

Radiant Shadows lider också den väldigt mycket av allt detta smärtsamma trånande. Ani vill ha Devlin, men det finns ju risk att hon dödar honom. Devlin vill ha Ani, men han är ju bunden till Sorcha. Irial vill ha Niall, men han är ju det mörka hovets regent. Och så vidare, och så vidare.
Men i denna bok – till skillnad från Fragile Eternity – så finns det mycket som uppväger detta. I den här boken är det det mörka hovet som står i centrum, och det är utan tvekan det mest intressanta av hoven. Jag gillar också Marrs förmåga att visa olika sidor av sina karaktärer, och hela tiden ändra min syn på dem. Karaktärer som jag inte alls gillar i tidigare böcker, exempelvis Devlin, sympatiserar jag plötsligt med när jag får läsa berättelsen ur deras perspektiv.

Det är älvhoven och karaktärerna som gör den här boken, och hela serien faktiskt, till något bra, för handlingen är emellanåt inte så mycket att hurra för. Det känns som om den saknar tillräckligt med substans. Detta till trots så gillar jag verkligen Radiant Shadows och är glad att jag inte gav upp efter bok nummer tre.

Betrakta betyget som 3,5.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *