Recept för Domedagen

30 mars 2006

Författare: Andersson, Joakim

Serie: Fristående

Recept för Domedagen är en stor dos Neil Gaimans och Terry Pratchetts Good Omens, fast vuxnare, med en smula Andreas Romans När änglar dör. Det är den uråldriga kampen mellan himmel och helvete och, tja, det byråkratiska limbo där man nu för tiden samlar folk i rätt många år i väntan på att rättvisans kvarnar skall mala tid och tålamod till damm. Det är skrämda demoner och djävlar, en konservativ gud med en inte fullt lika konservativ son och en mer eller mindre allsmäktig helig ande som talar i versaler, när han inte anstränger sig för att låta bli då. Versalerna vill dock ha mer plats och breder ut sig i hela boken, även om de där nöjer sig med att göra det i inledningen på vissa och ibland ganska många ord.

Tyvärr är Recept för Domedagen inte bättre än någon av de böcker som den jämfördes med i recensionens inledning. Humorn känns en aning tvingad, även om den ibland lyser starkare än annars, som i stycken som

Lord Sid hade varit ovetande så länge att han hade förvandlats till en galjonsfigur — ett troll, något man skrämde små demonbarn med. “Ät upp din gröt annars ringer jag Kejsaren!” sa föräldrarna. Förklaringen till denna ansvarets eskapism var enklare än man kunde tro. Det handlade inte om ointresse. Det handlade inte om dumhet.
Det handlade om Finland.

Tyvärr var det den enda gången boken faktiskt fick mig att skratta, vilket gör att den når sin höjdpunkt på den artonde sidan. Det största förlåtande draget i Recept för Domedagen är berättarglädjen: Joakim Andersson hade säkerligen roligare när han skrev den än jag hade när jag läste den, och en bok med tillräckligt mycket berättarglädje lyckas nästan alltid svepa med en läsare i alla fall i någon utsträckning.

Det finns få saker som är vanskligare att bedöma än humor, och huruvida boken går hem eller inte beror helt och hållet på om man uppskattar Joakim Anderssons skämt, för mycket annat finns det inte att fästa sig vid. Tyckte du att Good Omens (Goda omen) var bland det roligaste du har läst och om du känner för en parodi på kristendomen (med inslag från andra religioner, som de ständigt uppdykande och synnerligen vilsna talibanerna på jakt efter de jungfrur de blivit lovade), då kan Recept för Domedagen säkert vara någonting som du kan uppskatta — men personligen kan jag inte rekommendera den.

För övrigt bör betyget nedan ignoreras.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *