Reckless

14 oktober 2010

Författare: Funke, Cornelia

Serie: Fristående

Jakob Reckless befinner sig ständigt i världen bortom spegeln, i sagovärlden och gör endast korta återbesök i sin värld för att hälsa på sin bror Will och deras mor. Men till slut lyckas Will, ovetande om vad Jakob försvinner iväg till, följa efter sin bror genom spegeln. I sagovärlden har goylerna – underjordiska människoliknande varelser med stenhud, som jagats och dödats likt vilddjur så länge någon kan minnas – plötsligt tagit sig ovan jord och för krig mot kejsarinnan. Goylkungen, med sin armé som formligen kokar av vrede och hämndlystnad, samt sin fe-älskarinna som bistår honom med sin mörka magi, vinner varje slag och har snart erövrat stora delar av världen ovan jord. Tack vare fens magi börjar stenen växa i huden på varje människa som blir riven av en goyl – och det är inte bara till utseendet dessa människor förändras.

När Will blir riven och grön sten börjar ersätta hans mjuka människohud påbörjar Jakob en desperat jakt efter ett botemedel som inte existerar i en värld där varje goylerna är långt ifrån den enda faran, och där varje vägkrök medför dödliga överraskningar, sinister magi och sagofragment.

Om det är någon som kan skriva underbara fantasysagor så är det Cornelia Funke, och Reckless är absolut inget undantag. I denna bok har hon till stor del utgått från Grimms sagor, även om hon också lagt till sina egna väsen, och det råder äkta sagostämning boken igenom. Till detta bidrar också författarinnans egna illustrationer som dyker upp titt som tätt. Trots att det är en ungdomsbok, så är det en väldigt mörk saga. Sagovärlden är inte var den en gång var – den har industrialiserats och stanken från de moderna städerna med alltifrån avloppssystem till järnvägar och tåg ligger tung över världen som goylerna gör allt för att erövra.

Jag älskar Funkes poetiska språk som verkligen är passande sagospråk. Det är vackert och stämningsfullt, och beskriver omgivningar, karaktärer och sagofigurer med bara några få, målande ord. Reckless är en verkligt bra bok, nästan lika bra som Bläckhjärta-trilogin, som den trots allt påminner lite om. Jag gillar som sagt mörkret i berättelsen, och att det lyckliga slutet ofta känns väldigt frånvarande, trots sagoformen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *